I dag for jag ut tidigare eftersom det inte hade varit minusgrader under natten, men det hade ändå stabiliserat skoterspåret. Min kompis var inte riktigt i form efter gårdagens tur i solen, men hur det var så kom vi iväg, och ingen annan syntes till på sjön. Det kändes som om hela sjön var bara min. Renskötarna hade tagit sovmorgon, och så brukade Smörhalvan göra fastän jag for iväg med hundarna. Han brukade vakna senare för att det var så tyst i huset, och då förstod han vad som var på gång.

Passerade Dammudden och styrde kosan mot "vår plats", och då bev jag sorgsen igen. Ännu en lördag utan min Smörhalva, och Koljo tittade sig omkring precis som om han väntade på någon. Minnena sköljde över mig, och inom mig hörde jag orden "aldrig mer". Aldrig mer ska vi sitta och elda och bara vara till. Så här såg det ut i april 2017, bara ett par månader innan jag skulle bli ensam...

Koljo ligger på sitt skinn i solen, och det var en hel del barmark som hade tinat fram. I dag var det annorlunda.

Nu finns ingen eldgrop där, men några vedklabbar som Smörhalvan travade upp mot tallen är kvar, och det gjorde så skärande ont i mig, att bara se på dem och veta att vi aldrig mer ska sitta där tillsammans. Jag borde väl egentligen inte uppsöka sådana platser, men jag tänker att smärtan någon gång ska ge med sig....

På hemvägen gick det ganska bra, tills vi passerat udden och kommit in på spåret som vi gjorde igår. Då plötsligt kom en stor tjädertupp taxande framför oss på låg höjd, och Koljos alla jaktgener exploderade! Han tog av från spåret för att följa "bytet", och det gick bra ett par meter tills en snödriva stoppade sparkens framfart, så jag kunde vända ekipaget för att komma på rätt köl igen. Koljo tittade besviket när tjädertuppen försvann på andra sidan sjön, men han är ändå så pass klok, så han insåg att han inte kunde göra något. Denna händelse gjorde att mina tankar tog andra banor, och vi kom hem lyckligt och väl. Kanske Smörhalvan skickade ut fågeln så jag skulle få andra tankar...