Ibland har jag blivit ifrågasatt angående mina rötter till bosättningen vid Stora Lule Älv - Granudden. Eftersom min lillebror Östen och hans moster Hanna, min kusin, begravdes i fredags, så visar jag er den här bilden. Tyvärr kunde varken jag eller mina två övriga systrar närvara vid akten på grund av diverse orsaker, men som en vän sade då jag inte kunde åka; Ta det lugnt -Man sörjer inte mer om man är närvarande vid en begravning. Dessutom var syskonbarn till mina andra bröder där, och det kändes bra, eftersom vi med samiska släktingar står varandra nära.

Jag tände i alla fall ljus den tid som akten skulle börja, och det konstiga var att jag hittade ett ljus som tändes på minnesgudstjänsten i Jokkmokks Gamla kyrka år 2017. Jag har tänt det då och då, så det var kanske fem cm kvar. Det ljuset tändes då för Smörhalvan, och eftersom det var så många visste jag inte riktigt vilket ljus det var då vi skulle ta hem det. Men Östen sade att han hade koll på det, och visade mig, så nu tänkte jag både på honom och Smörhalvan. 

Jag tände andra ljus förstås, ett nytt för Östen och ett för hans moster Hanna, och nu kan ni se på bilden ovan. Kvinnan som håller i baby Hanna är hennes mamma - Östens mormor, och bredvid henne står Östens mor. Längst till höger sitter min mormor, och stående bakom dem är min mor, så hon och Östens mormor var systrar. Det fanns ännu en syster, men hon är av någon anledning inte med på denna bild. För att klargöra det ytterligare så var Östens mor och moster mina kusiner, och Östen mitt kusinbarn samtidigt som han var min lillebror eftersom Östen och jag hade samma far.

Människor har sina värderingar har jag märkt, men de får de gärna ha. Det säger mer om dem, än vad de tror. En sak som jag har hört vid några tillfällen är att "han var ju din halvbror". Vadå, halvbror? Han var i högsta grad väldigt hel, och jag var stolt över honom. Om vi träffade på någon som inte visste vem han var, så sade jag alltid, att "det är min "lillebror". Storleksmässigt så var han storebror, och det hade vi så roligt åt.

Nu är tiden i Granudden slut, och kommer aldrig mer tillbaka, men även om jag får en smäll i livet, så reser jag mig upp igen och fortsätter. Släkten Kuoljok har alltid haft starka kvinnor, och jag är en av dem...