Med en vy från sovrumsfönstret, öppnar jag dagens inlägg, som mest handlar om saknad...Saknaden efter min älskade Smörhalva kommer alltid att finnas kvar som ett sår som aldrig läker. Ni vet hur det är - när sårskorpan bildas vill man dit och klösa bort den, och så öppnar sig såret igen. Så är det med min saknad, och ibland känner jag stark frustration över att jag inte klarar av att hantera denna smärta. Jag känner ilska över att ha blivit lämnad kvar med alla måsten som ska göras. igår var jag och handlade bland annat fågelfrö. Nu tar jag bara säckar på tio kilo för de är lättare(!) att handskas med. Jadå, jag fick ner den i varukorgen, men ute vid bilen höll jag inte på att få upp den därifrån. Jag kom ihåg hur lätt Smörhalvan handskades med de tyngre säckarna, och inom mig grät jag och grälade på honom. Varför skulle du lämna mig??

Nå till slut var alla varorna på plats och då strejkade dörrlåset på bilen!! Ser du vad du ställer till med? Du skulle ha varit här och fixat det!

Efter många försök lyckades jag få fast dörren så jag kunde smyga iväg in på OK-verkstan. Där fanns Fredrik som alltid är snäll och hjälpsam. Han skickade ut en kille som till sist fick låset att fungera och jag kunde åka hem igen. Då insåg jag att änglar finns, bara man tar sig tid att se dem. Men frustrationen över Smörhalvan fanns kvar, och den gnagade ständigt i mitt inre och jag tror att jag bara körde på rutin, medan alla varför snurrade i mitt huvud.

Jag saknar honom, ibland bara för en kort sekund då något inträffar, men oftast går tiden i minuter, timmar, dagar och månader, och minnessekvenserna gör skärande ont i mig. Nu kan vi aldrig mer göra det och det och det. Vi hade det så bra och det man säger att kemin stämmer - det gjorde det verkligen mellan oss. I vardagen ser jag och möter par som blir osams om bagateller och kan gräla länge, och då gör det extra ont. Varför gräla när livet är så kort? I morgon kan det vara försent att säga förlåt. Då finns bara saknaden och alla varför kvar....