I dag var det en perfekt dag för tolkning, och vädret var på min sida också. Färgerna på himlen blev som ett underbart plåster på mitt sorgsna sinne. Jag undrade om mina kära på andra sidan ser dessa färger ur ett annat perspektiv, eller vandrar de bredvid oss och ser detsamma som jag gör?

Tankarna snurrade medan jag tittade mig omkring, och njöt av det vackra sceneriet. Jag kom plötsligt att tänka på en dikt som dottern Gullfia skrev en gång, då hon var lten, och en nära vän rest iväg. Så här skrev hon: 

När man dör

så grävs man ner i jorden

sedan far man till Gud

och han har hästar med vingar på

så man kan flyga och hälsa på dem man känner..

**********

Jag tänkte då på lillebror som älskade hästar, och jag hoppas han har hittat en som han kan rida på....

Dessa rödgyllene nyanser visade upp sig då vi var på hemväg, men när jag vände mig om var färgerna något annorlunda.

Det var alldeles tyst där vi gled fram på 45:an. Bara ljudet av sparkmedarna ackompanjerade vår färd, förutom de gånger en bil störde friden.

Det var vackrare på hemvägen, och jag kände att min själ började få ro. Cancerfunderingarna börjar gå andra vägar, och jag undrar om kärnkraftshaveriet i Tjernobyl var värre än det som sagts. Hur mycket, och vad är det som har fallit över Sverige? Så många cancerfall måste ha en orsak, och vilka nedsläpp sker i luften som vi inte vet något om?

När jag tänker tillbaka 30 år i tiden, så kan jag inte påminna mig om att det var så många som fick cancer, men nu verkar det eskalera med väldig fart. Vad beror det på? Är det någon som bryr sig om att forska varför?

Kan vi någonsin få säga "Aldrig mer cancer"?