Igår var det precis ett och ett halvt år sedan Smörhalvan reste iväg, och denna dag med siffran fyra finns starkt inristad i min själ. Nu får jag tillfoga en ny siffra - fem - eftersom min lillebror gick över Regnbågsbron i morse. Jag var inte där, utan jag hade tagit farväl av honom flera gånger före denna dag, och senast jag var där, så bad jag honom sova i ro, och han återgäldade detta med att säga, att jag skulle gå i frid. Nu fick han somna in utan att jag störde honom med mina besök.Jag lovade honom att våra två hemligheter skulle stanna hos mig, och det tyckte han var bra. Dessa vet jag med bestämdhet, att han inte har avslöjat för någon, utan det var bara vi två som var inblandade. Vi har också en tredje, men den känner nog fler till, så då får det vara så.. 

Under natten som passerade kom han hit vid flera tillfällen, och jag väcktes gång på gång, så jag förstod att det skulle vara slut inom kort. Till och med hunden reagerade, och följde honom med blicken, men låg kvar på sin plats. Det var inte konstigt alls eftersom vi är från en stark släkt, och min hund är döpt efter släktnamnet Kuoljok, och han heter ju  följaktligen "Koljo".

Så nu blir det ett nytt "Aldrig mer", som jag får prata med min bror om allt det som hände under vår tid som barn. Jag trodde aldrig, att jag skulle få uppleva detta med den svåra cancern ännu en gång, så det blev som att allt omkring Smörhalvan revs upp igen. Tre jobbiga händelser som startade med Smörhalvan, och nästa blev kusin John, och nu min lillebror. Tre fantastiska människor som reste i samma ålder.

Var rädda om varandra - det materiella är bara en bagatell - en droppe i det som kallas verklighet. Det som räknas, är hur vi är mot varandra...