I dag är det ett år sedan vi gravsatte Smörhalvans urna på den plats han valt ut. Jag var ner till kyrkogården och tände ett ljus i hans gravlykta, och ännu en gång frågade jag mitt eviga "varför"? Minnet gör så svidande ont i mig, och jag tycker det är konstigt att jag ännu står på benen, men mycket tjurigare än vad jag någonsin varit. Samtidigt är jag ödmjukt tacksam över barnens, barnbarnens, släktingarnas och vännernas stöd. De finns, och kan komma när jag behöver dem, fast kanske inte på en gång, och det förstår jag så väl. Jag kan inte heller rycka ut och släppa allt jag har för händer när någon behöver mig.

Året och alla minnesdagar och alla andra dagar som vi var tillsammans, har varit och är fortfarande kämpiga att ta sig igenom. Jag har haft loppisar, och varit med om sådana med andra vänner, och blivit av med många, många saker som jag inte har någon användning för. I början tänkte jag, att kanske jag måste spara det här, men så kom förnuftet till mig, och påtalade, att Smörhalvan kommer aldrig mer att behöva det. Skotrar,bilar och gevär har fått nya ägare, och jag känner mig faktiskt nöjd över dessa affärer. Någon undrade vad jag skulle göra med alla pengar, som jag fått för objekten? Ingen tänker på att allt kostar mer eller mindre eftersom ingen Smörhalva finns, som kan fixa till det som behövs, och allt har jag inte heller lärt mig. Barnen är inte kunniga i bilreprationer, utom det allra enklaste, och bil måste jag ha för att uträtta diverse ärenden i centralorten Jokkmokk. Snöskottning på gård och tak kostar pengar, och så veden för att värma huset. Räkningar kommer alltid att komma och de ska också betalas, och jag har inte heller begärt astronomiska summor för något, så speciellt rik är jag inte. Nog nu om det.

Visst har jag gråtit här i min ensamhet eller ute på promenader, och ibland hugger det till, så jag tror att hjärtat ska gå i bitar. Jag saknar honom så, han som alltid fanns vid min sida, och vi pratade väldigt mycket med varandra. Nu kan jag fortsätta att prata med honom, men jag får aldrig några svar. När något händer, så kommer min tanke: " Det måste jag berätta"! Eller också blir det: "Det måste jag fråga om"! Ingen annan kan svara mig som han gjorde, och förlusten av honom känns så skärande total. Därför vill jag än en gång säga till er, att vara rädda om varandra och uppskatta er partner för att han/hon finns vid er sida. Ibland hör jag talas om bekanta som grälar och gnatar på varandra, och då gör det ännu mer ont i mig. Jag vill gallskrika, att de ska vara sams och tala sansat om saker som gnager i förhållandet. I morgon kan det vara försent.

Hur som helst så är jag glad över att Smörhalvan och jag hade det så bra tillsammans, och i vårt fall var Bibelns ord sanna: "Störst av allt är kärleken".