Direktlänk till inlägg 29 juli 2018

En dryg vecka

Av Maj-Britt - Söndag 29 juli 23:47

 

Under en dryg vecka kan mycket hända, och så har det varit för mig den senaste tiden. Jag har besökt några ställen där jag och Smörhalvan har varit, och jag har inte varit på dessa platser sedan han lämnade mig. I dag är det åter en milstolpe i mitt liv. Det är precis ett år sedan vi hade begravningsgudstjänst, och det känns smärtsamt att tänka på det.

Bilden ovan visar Gamla kyrkan i Jokkmokk, och den 21 juli var det en aftongudstjänst med underbara orgelvirtuosen Kristina Shtegman. Många gånger har jag och Smörhalvan lyssnat på hennes musik, eftersom vi båda tyckte om den. Hon har ett speciellt sätt att behandla tangenterna på både orgel och piano, som går rätt in i hjärtat på mig. I bakgrunden sitter prästen Bertil Fors i djupa tankar.


Sommartid är också semestertid för många, och i mitt fall så var barn och barnbarn här i omgångar varvade med andra lika kära människor. De har hjälpt mig att köra bort mängder av skräp, och vi har gått igenom flera utrymmen där det fanns saker som hamnade på Återvinningscentralen. En dag var vi och badade i en sjö en bit från byn, och jag gjorde dumheten att följa med. Dit hade jag inte varit sedan 2016, och då var Smörhalvan med.  

En annan dag var vi till det gamla kalkstensbrottet efter vägen mot Flakaberget. Där var det ännu jobbigare att minnas alla gånger vi varit dit. Först då barnen var små, och sedan ensamma med varandra.

 

Nu tickar klockan mot 24.00, och jag hade tänkt skriva färdigt detta inlägg före den tiden, men ni som läser detta får i tanken hålla kvar den 29 juli ännu en liten stund.

Minnena har virvlat omkring mig hela dagen fast jag försökt göra annat. Jag fick en önskan om blåbärsgröt till kommande gäster, och då for jag ut i skogen för att fixa en lämplig mängd bär. På hygget gick det inte alls utan jag fick gå ner mot myrkanten, och där var bären så pass stora att de inte rann ut ur plockaren, så det blir nog gröt i alla fall. Här gick Smörhalvan och jag många gånger och plockade bär och svamp. Ibland ropade han att jag skulle komma och titta om han hittat något som kunde vara ätbart.


Tanken kom att vi kanske hade det för bra tillsammans. Var vi för lyckliga att ha varandra? När jag träffade på honom i Jokkmokk, så kändes det som om jag var en nyförälskad tonåring, och han såg vad jag tänkte. Han skakade småleende på huvudet och brukade säga: Blir du aldrig bättre? Mitt svar var som alltid - NEJ! Det var likadant då han kom hem. Hela huset lystes upp som om solen själv hade klivit över tröskeln. Ofta kände jag mig väldigt förundrad över att han ville ha mig! Han chockade mig totalt den gång då vi var i Gällivare och gick för att lämna in en klocka för reparation, och då bad han mig följa med, fast jag inte gjorde någon nytta med det. När han lämnat klockan bad han expediten att ta fram förlovningsringar! Jag stod som förstenad och han fick fråga mig flera gånger vilken sorts ring jag ville ha! Sedan borde vi ha levt lyckliga i alla våra dagar, men det tog ett hastigt slut - det vet ni som följt min blogg, och jag förstår fortfarande inte varför det hände. Sjukdom - ja visst var det så, men mitt hjärta vägrar att acceptera det. 

Nu är jag så ensam - nej, jag fiskar inte efter medlidande - men det gör ont att se två människor som handlar, som äter middag, som lägger ut bilder om vad de gör, och var de är osv. När jag kom upp till bilen från min blåbärsplockning fick jag se att nu har någon börjat slänga bildäck vid vändplanen! Nu tänker jag inte ta upp det, och inte plasten som ligger längre bort. Det känns som om jag var bildäcket - bara ur funktion - så är jag. Ur funktion när mina sorgsna tankar och kära minnen kommer i mitt huvud. Jag agerar inte vad man kallar normalt - om det nu finns något sådant. Jag avslutar detta inlägg med en bild på det stackars bildäcket. Hur känner det sig nu? Bortkastad och ensam???

 

 
ANNONS
 
Ingen bild

birgitta

Måndag 30 juli 16:00

ja ibland känner man sig bortkastad och ensam. usel och värdelös. Men, det finns en plan. Man har ett uppdrag och det vänder. Fast det är nattsvart kommer ljus igen. När man minst anar det.
jag skickar lite ljus, jag har gott om det just nu, och önskar dig tillit till livet. Du har ett uppdrag och du är viktig. Trots det usla, värdelösa och ensamma. Du är viktig och ljuset kommer tillbaka. kramar Birgitta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Maj-Britt - Fredag 14 dec 19:52


  Var och hälsade på lillebror i dag. Han såg ovanlig fräsch och pigg ut för att vara sjuk! Jag häpnade över hans energi, och gladdes i samma veva, att vi fick vara ensamma ett tag. Inget besök anmäldes just då. Bilden ovan är från ett tidigare ...

Av Maj-Britt - Onsdag 12 dec 15:19


  Denna vy, från mitt sovrumsfönster, dröjde för ett ögonblick kvar så jag hann med att ta bilden. När kylan kommer blir färgerna så vackra, så att det gör ont ner i hjärterötterna. Min lillebror kämpar fortfarande mot cancern, och jag känner mig ...

Av Maj-Britt - Tisdag 11 dec 15:09


  Denna bild är från samma tillfälle som i det förra inlägget, och den talar för sig själv.   Min lillebror Östen, är så tacksam för alla som kommit och hälsat på honom, och ännu finns det tid, men försök begränsa besöket till max tio minuter,...

Av Maj-Britt - Söndag 9 dec 21:03


  Som alltid så saknar jag min älskade Smörhalva varje dag, och minnen vandrar ständigt framför mig. Nu har allt detta kommit ohyggligt närmare mig, och alla känslor har rivit djupa sår i mitt inre. Det är så, att min käre lillebror Östen också ha...

Av Maj-Britt - Söndag 2 dec 17:51


  Den här bilden är från den 28 november, då jag var på väg till Jokkmokk, och härifrån denna plats är det inte långt innan man kommer fram. Jag var tvungen att stanna bilen, och gå ut för ett fotoögonblick, och folk som passerade i andra bilar ti...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se