Alla inlägg den 29 juli 2018

Av Maj-Britt - 29 juli 2018 23:47

 

Under en dryg vecka kan mycket hända, och så har det varit för mig den senaste tiden. Jag har besökt några ställen där jag och Smörhalvan har varit, och jag har inte varit på dessa platser sedan han lämnade mig. I dag är det åter en milstolpe i mitt liv. Det är precis ett år sedan vi hade begravningsgudstjänst, och det känns smärtsamt att tänka på det.

Bilden ovan visar Gamla kyrkan i Jokkmokk, och den 21 juli var det en aftongudstjänst med underbara orgelvirtuosen Kristina Shtegman. Många gånger har jag och Smörhalvan lyssnat på hennes musik, eftersom vi båda tyckte om den. Hon har ett speciellt sätt att behandla tangenterna på både orgel och piano, som går rätt in i hjärtat på mig. I bakgrunden sitter prästen Bertil Fors i djupa tankar.


Sommartid är också semestertid för många, och i mitt fall så var barn och barnbarn här i omgångar varvade med andra lika kära människor. De har hjälpt mig att köra bort mängder av skräp, och vi har gått igenom flera utrymmen där det fanns saker som hamnade på Återvinningscentralen. En dag var vi och badade i en sjö en bit från byn, och jag gjorde dumheten att följa med. Dit hade jag inte varit sedan 2016, och då var Smörhalvan med.  

En annan dag var vi till det gamla kalkstensbrottet efter vägen mot Flakaberget. Där var det ännu jobbigare att minnas alla gånger vi varit dit. Först då barnen var små, och sedan ensamma med varandra.

 

Nu tickar klockan mot 24.00, och jag hade tänkt skriva färdigt detta inlägg före den tiden, men ni som läser detta får i tanken hålla kvar den 29 juli ännu en liten stund.

Minnena har virvlat omkring mig hela dagen fast jag försökt göra annat. Jag fick en önskan om blåbärsgröt till kommande gäster, och då for jag ut i skogen för att fixa en lämplig mängd bär. På hygget gick det inte alls utan jag fick gå ner mot myrkanten, och där var bären så pass stora att de inte rann ut ur plockaren, så det blir nog gröt i alla fall. Här gick Smörhalvan och jag många gånger och plockade bär och svamp. Ibland ropade han att jag skulle komma och titta om han hittat något som kunde vara ätbart.


Tanken kom att vi kanske hade det för bra tillsammans. Var vi för lyckliga att ha varandra? När jag träffade på honom i Jokkmokk, så kändes det som om jag var en nyförälskad tonåring, och han såg vad jag tänkte. Han skakade småleende på huvudet och brukade säga: Blir du aldrig bättre? Mitt svar var som alltid - NEJ! Det var likadant då han kom hem. Hela huset lystes upp som om solen själv hade klivit över tröskeln. Ofta kände jag mig väldigt förundrad över att han ville ha mig! Han chockade mig totalt den gång då vi var i Gällivare och gick för att lämna in en klocka för reparation, och då bad han mig följa med, fast jag inte gjorde någon nytta med det. När han lämnat klockan bad han expediten att ta fram förlovningsringar! Jag stod som förstenad och han fick fråga mig flera gånger vilken sorts ring jag ville ha! Sedan borde vi ha levt lyckliga i alla våra dagar, men det tog ett hastigt slut - det vet ni som följt min blogg, och jag förstår fortfarande inte varför det hände. Sjukdom - ja visst var det så, men mitt hjärta vägrar att acceptera det. 

Nu är jag så ensam - nej, jag fiskar inte efter medlidande - men det gör ont att se två människor som handlar, som äter middag, som lägger ut bilder om vad de gör, och var de är osv. När jag kom upp till bilen från min blåbärsplockning fick jag se att nu har någon börjat slänga bildäck vid vändplanen! Nu tänker jag inte ta upp det, och inte plasten som ligger längre bort. Det känns som om jag var bildäcket - bara ur funktion - så är jag. Ur funktion när mina sorgsna tankar och kära minnen kommer i mitt huvud. Jag agerar inte vad man kallar normalt - om det nu finns något sådant. Jag avslutar detta inlägg med en bild på det stackars bildäcket. Hur känner det sig nu? Bortkastad och ensam???

 

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se