Direktlänk till inlägg 4 juli 2018

Det första året

Av Maj-Britt - Onsdag 4 juli 16:38

 

I dag är det precis ett år sedan Smörhalvan lämnade oss, och det känns in i hjärterötterna. Jag var ner på kyrkogården och grälade där för mig själv, att varför skulle du ge dig iväg så tidigt i livet? Det är inte första gången som jag går och muttrar och väntar på ett svar som aldrig kommer. Igår kändes det ännu värre. Då tänkte jag nästan hela dagen, att det var den sista dagen som han var hemma hos oss, och på allt vi pratade om, osv. Vi såg bara fram emot till den sjätte juli, då han skulle få börja vägen mot ett friskare liv med hälp av cellgiftsbehandlingen. Vid det här laget, så vet ni, som föler min blogg, att det blev inte så. Smörhalvan fick aldrig en chans att få prova på hur cellgiftet skulle verka i hans kropp. Jag hade bunkrat upp med böcker som jag skulle läsa på sjukhuset medan behandlingarna pågick. Efteråt läste jag böckerna, men några månader senare mindes jag inte vad de handlat om. Mina ögon hade följt radernas bokstäver utan att jag egentligen hade sett dem.


På bilden ovan är vi på hemväg från en tur med båten då vi hade lagt ut näten. Nu blir det aldrig mer en sådan tur för mig då jag kan sitta och se på honom då han körde oss hemåt i kvällens magiska ljus. En bekant, sade till mig  för ett tag sedan, att "du får väl skaffa en ny karl". Hur tror ni det kändes? Smörhalvan var den ende för mig, och så kommer det att förbli. Visst har jag flera goda, manliga vänner, men de är bara vänner, och ingen "ny karl". 

Jag saknar närheten till min käre så mycket så jag inte kan greppa begreppet i mig själv. Tankarna flyger som rädda svalor, och fångar glimtar av minnen som vi delat tillsammans. Ett minne var då vi några gånger besökte resterna av Lancasterbombaren Easy Elsie på myren utanför Porjus. Varje gång märkte vi att det försvunnit delar av planet. Någon, och inte bara en, souvenirjägare hade tagit med sig en bit. Så här såg det ut vid ett av tillfällena då vi gick dit.

 

Nu har jag nått en av milstolparna i saknaden efter Smörhalvan. Ett år har passerat, men jag har nu två datum till att vandra igenom och kan säga, att jag varit med om "sorgeåret". Det första, som ligger närmast, är dagen för hans begravningsgudstjänst, och det andra, då vi sänkte stoftet med hans urna till vila.


Under den här tiden sedan han försvann, så har jag gjort många nya upptäkter, och jag räknar upp några: Det gör ont då jag ser par som handlar, eller går på promenad, eller gör något annat tillsammans. Jag är inte så pigg på aktiviteter längre, då jag vet att jag inte har någon vid min sida som jag kan bolla mina intryck mot. Kyrkobesöken har minskat otroligt mycket, och det beror på att minnena är för svåra att handskas med. Jag ser och hör honom hela tiden, och minns då hans fysiska kropp fanns vid min sida.

Numera köper jag en liten smörask åt gången, liksom en bit ost. En flaska shampo, och en tandkrämstub räcker länge, medan min tandborste står och ser ensam ut i sin mugg ovanför tvättstället. Tvättmaskinen får vila mycket också.

Det här med hjälp är också en historia som tär på mig. Många vänner säger att jag ska ringa om jag behöver hjälp, men det känns som att jag är "nu igen" - om ni förstår vad jag menar. Jag är ju fullt införstådd med att ingen kan släppa allt för att komma rusande till mitt bistånd, men bara att fråga: "kan du" är svårt, och jag har lärt mig, att alla nära och kära har ett eget liv att värna om, och jag måste vänta tills någon kan komma. Jag är inte sådan, att jag kräver omedelbar hjälp av någon, under förutsättning att det inte är någon katastrof på gång. Det får ta den tid det tar.

Ett annat minne är från en sommar då vi var upp på Dundret i Gällivare.I början av vägen såg jag denna skylt!

 

Det ser ut som om man kan träffa på vad som helst upp över berget, men något sådant såg vi aldrig. Jag tror att det var någon form av humor blandad med hastighetsbegränsning.


Med risk för att verka tjatig, men det tar jag, det är att säga, att ni ska vara rädda om varandra, ni som har en partner, eller någon annan kär varelse i er närhet. Ge en kram, och säg "jag älskar dig". Det kostar ingenting, men ger så stor glädje hos mottagaren.



 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Maj-Britt - Söndag 11 nov 09:57


  Så var det dags för ännu en Fars Dag, och många känslor snurrar i mig. I år är det andra året som Smörhalvan inte får något kaffe på sängen, och inte heller någon extra god middag. Det gör så ont i mig och tårarna kommer av och till, och minnen f...

Av Maj-Britt - Tisdag 23 okt 21:00


  Ett nytt solsken på släkttavlan föddes ikväll. Lilla Ebba kom till världen på Sunderby sjukhus, och hon vägde 5045 gram, och var 55 cm lång. Mycket lik sin storebror Isak, säger den lycklige pappan, och det ser man på bilden som han lade ut. All...

Av Maj-Britt - Tisdag 9 okt 20:35


  Varför for du din väg? Inte för att jag blev utan fiskekamrat, utan för andra orsaker. Just nu skulle jag behövt din tröstande famn.... ...

Av Maj-Britt - Söndag 7 okt 18:58

I dag är det ett år sedan vi gravsatte Smörhalvans urna på den plats han valt ut. Jag var ner till kyrkogården och tände ett ljus i hans gravlykta, och ännu en gång frågade jag mitt eviga "varför"? Minnet gör så svidande ont i mig, och jag tycker det...

Av Maj-Britt - Onsdag 29 aug 20:25

Nu har både bloggplatsen och Facebook nobbat mina ansträngningar att få bloggen kopplad till just Facebook. Jag har provat med att kontakta dem enligt förslag, men inte fått något svar av hur jag ska gå tillväga. Det blir så att jag får skriva mina i...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se