Midsommarafton - och regn. Det är ju inte ovanigt precis. Jag har varit med om snöflingor och ibland hagel denna dag. Just nu passar regnet ihop med mina känslosamma minnen i dag. Förra året inföll midsommaraftonen den 23, och då fick jag skjutsa in min älskade Smörhalva till Hälsocentralen i Jokkmokk. Han mådde inte bra, och då spelar det ingen roll om det är en högtidlig afton eller ej. Han blev väl omhändertagen, och vad man än säger om dålig sjukvård, så existerar inte det begreppet i Jokkmokk - i alla fall inte det jag sett om Smörhalvans omvårdnad.

Jag satt vid hans sida och förökte muntra upp honom, då han kände sig deppig när han blev sämre denna dag, men när sjukdom slår till spelar det ingen roll vilka känslor man än bär på, eller om man är fattig eller rik. Det blev vår sista midsommarafton tillsammans och genom det öppna vädringsfönstret hörde vi stojet från det traditionella firandet på Hembygdsområdet. Jag kände mig ändå ganska lugn då, och nu med facit i hand, så lurade jag mig själv att tro på läkarnas ord att Smörhalvan skulle bli frisk, fast det skulle ta lång tid. Mindre än två veckor senare skulle han vara borta ur mitt liv, och det är minnet som obarmhärtigt stiger fram. Då är det skönt att vara ensam och låta tårarna komma. I oktober har jag gått igenom ett helt år med olika dagar och helger som fått sorgens vildar att gripa tag om mig. Många säger ju att det ska bli bättre då, och det kanske ligger något i det. Jag har själv märkt att jag har känt mig bättre till mods då stora helger passerat. Det gick ju! Nu gråter jag inte lika mycket som jag gjorde de första månaderna efter att Smörhalvan gått över Regnbågsbron. Det är bara när vissa händelser och saker dyker upp som Atlantens vågor sköljer genom mig.

På söndag ska jag ha en stor Loppis här i byn på min gård. Sonen och jag har dragit fram skotrar, båtmotorer och annat som Smörhalvan sparade på. Jag gör ju ingenting med alla dessa saker, och då är det bättre att någon som behöver något får chans att göra något fynd som de kanske behöver. Jag har fått frågan om hur jag kan göra detta, men minnen sitter inte i saker alla gånger. När jag började skriva om detta på Facebook, så kände jag en varm våg strömma igenom min kropp då jag såg på hans foto. Det har jag tagit som ett godkännande från honom som skaffade alla dessa prylar som han aldrig mer kan använda själv.

Bilden ovan är från 2015 då lilla Hjärtegrynet hade fått en T-shirt av mig. "Morfar är min bästis så det så". är texten och så var det. Hon följde honom nästan överallt och om han var utom synhåll, så kom frågan: "Var är morfar".

Var rädda om varandra i dag också. I morgon kan det vara för sent för en kram.