Vi hade en årlig tradition, Smörhalvan och jag, och då brukade vi åka ut och spana efter djur då det var dags för Eurovision Song Contest. Det brukade inte vara så många bilar ute den natten,  eftersom många nog satt framför sin TV för att titta på festivalen. Vi hade radion på i bilen istället, och då kunde ju volymen regleras efter behov om det behövdes vid någon djurkontakt  De unga älgarna brukade stanna upp och  lyssna intresserat då jag vevade ner bilrutan vid något möte. Genom åren så har vi sett många djur på våra turer, och jag minns många skogsvägar som vi körde på. Baksätet var alltid fullt av kameror och kikare med olika förstoring. Vi hade förstås med oss smörgåsar och korv som vi ibland grillade då vi kom till ett lämpligt ställe, och det var så mysigt att sitta med en kopp drickbart innehåll i den ljusa natten, och lyssna till naturens alla ljud.

Förra året lyssnade vi till Portugals vinnarlåt, och då sammanstrålade detta datum, 13 maj, med vår 28:e bröllopsdag. I år blev det av naturliga skäl ingen spanartur då Smörhalvan inte fanns med som min chaufför, och minnena från alla fina år får mig att öppna tårkanalerna för fullt

Den dagen firade jag först med en tolktur runt sjön i tidig morgon och sedan for vi ut på pimpeltur. Bilden ovan är från det tillfället och  Smörhalvan fick en stor harr då. Det blev några abborrar också som sedan kompletterade vår bröllopsdagsmiddag senare. 

När vi satt där vid elden på dagen och på kvällen, talade vi om 30-årsfirandet år 2019. Vi hade många idéer och tankar om hur vi skulle göra, och vi ville göra den dagen extra fin, och något för barn och barnbarn, och oss själva att minnas. Nu blev det ju inte så, och i dag går alla mina tankar till min käre. Den 29:e bröllopsdagen fick vi inte fira tillsammans och inte heller de kommande....

Ett par dagar senare, den 15 maj, åkte jag ut på min sista tolktur den säsongen, och då såg det ut så här:

I år är det inte ens tänkbart, men bilderna från förra året ljuger inte, och det var en fantastisk morgon som lockade mig och Koljo in på alla möjliga spår innan vi till sist styrde kosan hemåt. Jag minns att Smörhalvan ringde och undrade om jag hade problem då vi var borta så länge, men allt var okej, kunde jag berätta.

Här är vi på hemväg och har ännu drygt tre km kvar. Solen började värma mer och mer och min dragare tog en munfull snö här och där för att svalka sig.

Ännu en gång vill jag säga till er som har läst detta: Var rädda om varandra - berätta för er partner om hur mycket han/hon betyder för er, och hur mycket ni uppskattar att ha honom/henne vid er sida. En dag kan det vara försent...