I dag står det Georg i almanacken, och så hette Smörhalvan i andra namn. Svärfar berättade en gång, att då han kom till världem, så skulle han inte heta något som då fanns i släktem, och så blev det. Detta namn tänkte vi sällan på, men det fanns ju, och varje gång namnsdagar inföll (och födelsedagar också), så blev det ett extra Grattis och en extra god middag. Det var inte bara sådana gånger som jag ordnade till något gott, utan vilken dag som helst. Jag kunde laga renfilé en måndag eller en tjälknöl på torsdag. För säkerhets skull brukade Smörhalvan titta undrande på mig och fråga vad vi firade..Nu följer jag denna tradition för mig själv ibland, och då går tankarna sina egna vägar...

Sedan Smörhalvan lämnade oss, så har minnen om vad han kunde och gjorde, orsakat tåreflöden hos mig. I dag hade jag behövt honom. Jag gick ner till kåtan för att hänga upp kött till rökning, och upptäckte att jag hade svårt att nå till spikarna som finns där på stängerna. Det var så lätt då Smörhalvan fanns. Han var ju i lämplig längd, och det var inga problem med att få köttet på plats. Jag tänkte på hur det var förra våren, den sista då jag hade hans hjälp att tillgå. Tårarna rann som den värsta översvämning, och inte visste jag då hur jobbigt det skulle bli för mig ett år senare. Det är ännu ett minne som svider i mitt hjärta.

Sedan köttet är färdigrökt ska det hängas upp i torkburen som Smörhalvan gjorde, och jag minns förstås hur jag höll i myggnätet som skulle runt ramen till den blivande buren, medan han satte fast det. Den blev helt perfekt, och nu kommer den till användning för tredje året i rad, men det första utan honom...