Nu har jag tagit mig samman, så jag kan skriva några rader om en mycket kär kusin, John Kuoljok. Han reste iväg väldigt snabbt och oväntat som chockade hela släkten och alla andra som kände honom. Igår var jag på hans begravning i Jokkmokks kyrka, och vi var många som tog ett sista avsked av den store Sirgessonen. Jag lyssnade på alla tal som framfördes, och jag undrade hur många som sade de fina orden till honom, då han fanns hos oss. 

Det har skrivits mycket om honom, och alla hans uppdrag där hans klara stämma hördes, så jag ska inte skriva om sådana, och de finns att läsa på Internet för den som inte kände honom.

Nej, jag ska skriva om vad han betydde för mig, och hans stora empati för dem som hade det svårt. Alltid, alltid hälsade han glatt då vi möttes någonstans, och då undrade han förstås hur jag mådde. Hans röst som lät som ett mindre åskmuller, då han sade."Tjänare", och så kom det en hel del annat efter detta.

Han var ju jämnårig med Smörhalvan, och funderade över hur jag klarade av livet, och nu är han själv på andra sidan regnbågsbron, och de två årsbarnen har säkert träffats.

Jag upplevde John som en mycket speciell person, och då han kom hit till mig gick timmarna väldigt fort allt eftersom vi pratade om allt möjligt - och omöjligt. Han skulle hjälpa mig med ett problem som jag har, men nu blir inte det av. Säkert så gjorde han samma sak med många andra, och alltid var han beredd att erbjuda sina resurser. Han sade en gång: Vi är Kuoljok, vi är starka! I mitt minne hör jag just de orden som väldigt stora och starka som hans röst.

Nu känner jag att hans stämma för alltid har tystnat, men jag tror ändå att vi kan höra den inom oss, och mellan fjällsidorna om vi lyssnar.

Jag vill nu be er, att framför allt vara rädda om varandra, och säga att ni älskar dem. Till dem som ni tycker har gjort något bra - så säg det till dem också. Kom osökt att tänka på Alf Robertssons låt, och några ord ur den: "Kom till mig med dina blommor mens jag lever".  Nog fick väl både John och Smörhalvan höra uppskattande ord, som sades till dem, men säg mer till dem som gör eller säger något bra. Det behöver inte vara något stort, utan också för små bra saker, och muntliga rosor gör mycket, och uppskattas säkert.

Mina varmaste tankar går nu förstås till Johns familj, som nu får leva med alla minnen. Tack för att jag fick dela gårdagen med er, fast det kändes både jobbigt och tungt för mig också.

Bilden är från ett framträdande på Àjtte museum i Jokkmokk.