Den här vägen genom skogen har jag åkt tidigare i år, men då hade jag sällskap. I dag var det bara jag och Koljo som for iväg.Det kändes i hjärteroten redan i början då vi startade vår färd, och jag såg kartan som Smörhalvan satt fast vid en korsning där spåren delade sig. Jag tänkte på, att då jag senast for denna väg vid samma tid förra året - ja, då fanns ännu Smörhalvan i mitt liv, och att det skulle förändras hade jag ingen aning om.

Då tyckte jag att världen var underbar och njöt av naturens skönhet. Visst var det vackert i dag också, men känslan var inte alls densamma som för ett år sedan. Jag undrar hur länge mitt härta ska orka när smärtans saknad gnager inuti mig. I morgonradion hörde jag låten om Gröna små äpplen, och då forsade minnets tårar när Barbro Hörberg sjöng om kyssen innan han for på jobbet. Precis så var det för mig, och vidare så sjöng hon om att hon ringde ibland till hans jobb - och det kunde ha varit mina egna ord.

I den stämningen selade jag på Koljo och så for vi.

Här pausade vi då jag skulle rätta till kopplen till selen och stödlinan.

Tankarna vandrade som osaliga andar, allt eftersom vi for fram, och på ett ställe kom jag ihåg en gång då vi hade gett oss ut, och plötsligt blev det klibbföre under sparkens plastmedar. Det klibbade och klibbade och till sist fick jag ringa efter Smörhalvan som kom med skoter och kälke och tog hem oss. Vem skulle hjälpa oss nu om sådant skulle inträffa? Jag behöver honom så mycket, och aldrig mer kan han hjälpa mig vad det än är...

Här har min vän hittat något spännande att undersöka.

När vi kom närmare älgtornet så är det mycket vinter kvar. En stor snöklimp sitter på pass där skytten brukar vara, och hundkojan syns inte alls under snötäcket. Jag undrar ibland hur de pass ser ut, som Smörhalvan gjorde i ordning på vårt jaktområde..

Smörhalvan hade satt upp snitslar längs med detta spår som nu går under benämningen "Blå spåret", och för varje snitsel vi passerade rann tårarna i ett. Jag tog det som en hälsning från min käre som gjorde detta förra året, och i mina tankar så smekte jag varje snitsel som han knytit dit. Han gjorde det så vi skulle veta var spåret gick även om det snöat över. I början av säsongen är det också bra. Det är bara att följa det blå spåret.

När vi kom närmare älven och passerade platsen där vännen Rolle hade sin kåta förra säsongen var det färdigt igen. Minnet av hur jag och Smörhalvan hjälpte Rolle att plocka ner den och köra hem kåtaduken och annat steg fram. Senare under den våren då det blev barmark skulle de gå längs med älven och leta upp en bättre kåtaplats, men med facit i handen, så vet jag att det aldrig blev av..

Här har Koljo fått syn på något. Det är vårt stationära svanpar som kommit, men den ensamme som brukar vara med dem syntes inte till. Att få syn på svanarna var ett av dagens positiva ögonblick, och hur det än är, hur ledsen och sorgsen jag är, så försöker jag utanför dessa känslor, att hitta ett stänk av något som får mig att växla tänkandet. I alla fall under ett ögonblick eller två.

Svanarna var inte alls rädda för oss. Ibland simmade de närmare precis osm om de ville visa upp sig. Solen i älvens glittrande vatten gjorde sitt till att ge mig vackra ögonblick mitt i sorgen.

Jag styrde ekipaget vidare, och så kom vi ut på sjön. Eldplatsen vid Dammudden har någon skottat fram, och jag tror mig veta vem. Än är det långt till solbacken framför den. Så här ser den ut i dag.

Därifrån har jag också minnen som tränger sig på, och det känns skönt att ingen ser mina tårar. Ingen syntes heller till på isen idag. Spåret hemåt var så fint sladdat, och Koljo travade på för att stanna till då och då när en spännande doft nådde hans nos. Efter diverse avvikningar på andra spår så hade vi varit ute i nästan fyra timmar. Då känner jag mig väl till mods både fysiskt och psykiskt, även om det känns tungt i hjärtat...