I dag är det nio månader sedan min älskade Smörhalva lämnade mig till ett liv i ensamhet. På bilden gosar han med änglahunden Morra, och jag hoppas att de har funnit varandra igen.

Nio månader i ensamhet, och då är det nog någon som reagerar. Jadå, barn, barnbarn, släkringar och goda vänner finns runt omkring mig, men i mitt hjärta är jag så väldigt ensam, så ibland känns det som om det skulle brista. Dagar och månader har passerat utan att jag tänkt på detta, och det där att tiden läker alla sår - det existerar inte för mig. Jag försöker prata och jobba med det jag kan, fast själen fäller tårar som Niagara. Då är det skönt att  kunna vara ensam och gråta utan att någon säger att det går över...

Igår blev det ännu värre då Lill-Babs dansade iväg över regnbågsbron, också i sviterna av cancer. Hon var en av de artister som vi båda tyckte om, och ett par ord kom framför mig just i detta ögonblick. Det var från en av hennes låtar, och nu stämmer de alltför väl in "Älskade ängel"...

Igår reste också en av mina kära släktingar samma väg, och mina tankar går förstås närmast till den drabbade familjen. Att förlora sin livskamrat gör att man psykiskt tappar fotfästet, men man kan konstigt nog fungera fysiskt i och med att man kan röra sig - även om det blir som en marionett...

Sorgen förenar människorna och jag sänder kramar av tröst till er alla..