Att bli ensam kvar - det har ni fått läsa om, ni som följt min blogg, och ibland har jag tänkt att jag ska sluta skriva om sorg, smärta och tårar. Men nu blir det ett tag till i alla fall, och det beror bland annat på att jag ringde till en vän igår, och hörde att hon befann sig i en bil. "vi kör och kollar om vi ser någon älg eller kanske något annat".

Efter samtalet slog sorgen ner hos mig. Tårarna bara rann, och det händer oftare nu tycker jag. Utan förvarning kommer Atlanten vällande in i mina ögon, och det spelar ingen roll vad jag än gör. Snöskottning, vedhantering - ett tag går det bra, men så plötsligt kommer smärtan.

Men tillbaka till gårdagen - jag tänkte då, och så gjorde jag även i dag, på alla turer som Smörhalvan och jag gjort runt om i länet. Alla stopp, alla djur, alla episoder, alla märkliga saker, alla matställen, alla eldar som vi gjorde, alla människor vi mötte - ja listan kan göras hur lång som helst. I början sov flickorna i bilen med kuddar, täcken, böcker och alla tillbehör som krävs för att små tjejer ska må bra. och om vi såg något djur, så hade vi order att väcka dem, så att de skulle hinna se det vilda också. Dessa turer var mest inom kommunens gränser och under de ljusa nätterna.

I Karesuando hälsade vi senare på en vän som då bodde där, och på andra sidan Lainioälven kom vi på en skogsväg mot okänt land. Där hittade vi ett kors som rests till minne av två unga män som omkom i en sprängningsolycka. Då pratade vi om hur glada vi var att vi hade varandra, och var extra kärvänliga mot varandra vid detta tillfälle. Någon av oss sade då, att man inte vet när livet tar slut, och nu med facit hand, kan jag bara instämma.

På vägen mot Nikkaluokta träffade vi på en brorson med sin rentransportbil - lite oväntat, men så roligt, långt hemifrån och så mötas där.

I Älsbyn bodde döttrarna Gullfia och Gullhöna ett tag, och dit var vi förstås på besök. Någon gång åkte vi vidare mot Piteå och lördagsloppisarna, och sedan kunde det blir Arvidsjaur, Arjeplog och Mellanström. Upp på Galdispuoda var vi flera gånger och där tankade vi nya energier.

Alla småvägar var intressanta och vi upptäckte en hel del som fotades. Kamerorna var alltid med. 

När jag tänker efter, så var vi i alla väderstreck i länet, och det var spännade att se vad det var för nytt vi skulle få in i våra kameror. En natt satt vi invid en skogsväg medan orrarna hade full konsert på andra sidan vägen, och en annan gång blev vi stoppade av en tjädertupp som var ovillig att flytta på sig när vi kom körande. Älgar fanns också tillgängliga för fotografering, och jadå - björnar också..

På vårarna och försommrarna var djuren mest i rörelse och jag minns nu, att varje gång som Eurovision Consert skulle avgöras - då åkte vi ut på djurspaning medan vi lyssnade på radion.

Malmbeget besökte vi då och då, och vi hann med att köra runt och titta där några gånger innan den stora gropen utvidgades. Gällivare och Dundret.

Luspebryggan, där en gång en båthamn för turistbåten fanns. Den så kallade Vägen Västerut kom senare, så då behövdes ingen turistbåt. Då vi senast var där fanns bara rostiga rör och liknande delar, och sopor i mängd...

På nerväg från Suorva träffade vi på en långtradarkompis från Småland, som hade lämnat släpet vid Stora Sjöfallet, och kört längre upp för en sight-seeing. Han gapskrattade då vi möttes, och det var verkligen roligt.

När kommunen började med turistmål, så var vi förstås på alerten. Många hade vi sett tidigare, men det fanns även dem som vi inte besökt, och ett minns jag helt klart. Det var före Kvikkjokk, då man går upp från Köpenhamn (platsen heter faktiskt så) mot vattenfallet Brudslöjan. Det var en strapats utan like - för mig i alla fall, men Smörhalvan höll stadigt i mig, så jag kom till slut upp på toppen. Vi skulle ju ha gjort om denna tur i somras, men då fick min älskade den fruktade cancern i sin kropp, så det blev ingen fler klättring. Ensam går jag inte, och även om jag skulle få erbjudande om hjälp, så skulle jag inte ta den. Jag litade för fullt på Smörhalvan, och det finns ingen som han..

Messauredammen, den passerade vi ofta, antingen på väg till eller från sonen i Vuollerim eller någn annan ort, och där var det vackra motiv att fånga med kameran. Den här bilden har jag visat förut, men den tål att ses på ännu en gång. Vattnet är Stora Lule Älv.

Det skulle nog bli en hel bok med berättelser, men här jar jag berättat om några som ni fått ta del av, och liknande turer blir det aldrig mer för min del. Smärtan gräver djupt i mig av bara tanken på att åka iväg utan Smörhalvan. Allt förändrades då jag miste min halva i livet, och inom mig ekar orden: Aldrig mer, så var rädda om varandra - ni vet inte när dagen kommer då ni måste säga de orden....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...