I dag har jag haft besök av dem som jag ser som mina änglar - eller mina vise män. en förste kom med traktorn och tog bort mina snöhögar som jag skrapat ihop, så nu får jag plats med flera nya. Den andre ängeln var sotaren! En ängel associerar man ju med vit dräkt, men sotaren var helt svartklädd, men jag såg helt klart att han tillhär skaran av hjälpsamma figurer.Allt var bra, så nu känner jag mig nöjd. En tredje ängel är min bilfixare, som nu får jobb med att åtgärda besiktningsmannaängelns påpekanden, så det blir nog bra det också.

Alla Hjärtans Dag - den har inte undgått mig och mina tankar. Redan i tidig morgon mindes jag våra traditioner på denna dag. Det var överraskningar från morgon till kväll. Smörhalvan skickade mig fina bilder från nätet, och skrev ut några ibland och talade om att jag alltid fanns i hans hjärta - inte bara den 14 februari. Så var det för oss båda, och det gör så ont att tänka på att den tiden är förbi. Nu bor bara sorgen, smärtan och saknaden efter min käre i mitt hjärta. Jag kom osökt att tänka på några strofer som Pär Lagerkvist skrivit: Allt är mitt, och allt ska tagas från mig. Inom kort ska allting tagas från mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag ska vandra ensam utan spår...

Bilden nedan är från mitt arkiv, och det var för några år sedan då jag och Smörhalvan var och tolkade på sjön med våra hundar. Här är han med Svansen...

....och än en gång ber jag er: Var rädda om varandra!