Då jag gick ut med vovvarna för att de skulle få lätta på trycket, så kändes det väldigt skönt. Vindstilla, och en ljusnande himmel.

Då jag kom in, så fixade jag en snabbfrukost och satte mig för att klura ut vad korsordskonstruktörerna menat. Radion stod påslagen, och då blev det sorgligt igen. Tänk, att det behövs så lite innan tårkanalerna översvämmas med oanade krafter. Det jag hörde var Jan Johanssen med "Se på mig". Smörhalvan och jag gillade den låten också bland alla andra, och han brukade ta min hand över köksbordet om vi satt där sådana gånger när vi hörde orden " aldrig lämnar jag dig" och ändå gjorde han det!!! Min hand i stormen försvann för att aldrig mer komma tillbaka...