Så blev det ännu en söndag utan min älskade Smörhalva. Dagarna rinner förbi, iblan går de fort och ibland segar de sig fram med Atlantens tårefloder från mina ögon. Jag har inte skrivit på min blogg lika ofta som jag gjorde i början av sommaren 2017. Sorgen och saknaden har inte avtagit, men jag kan inte skriva varje dag, om hur mycket jag gråter. Vad jag än gör, och vad jag än ser och hör, så påminner alltid något om honom som jag har förlorat, och då griper smärtans klor in i mitt inre och river upp alla känslorna igen.

Jag har oftast radion påslagen då jag går och pysslar med något inomhus, och när det då kommer en låt, som vi båda tyckte om, så är det jobbigt till tusen. Förra lördagen i Melodikrysset spelades Josh Groban med "You raise me up", och det var vår absoluta favorit, som vännen Erika också sjöng på Smörhalvans begravning. Den låten kände jag igen genast då jag hörde de första tonerna.

Idag var det dags för nya tårar då jag på Facebook fick ta del av "Rönnen från Ural". Jag hörde den låten för första gången med Arja Sajonmaa, och den blev också kär för oss. Arja har en speciell känsla i sin röst, och vi tyckte om de flesta av hennes låtar. Hon och Py Bäcman lyssnade vi ofta till via CD-skivorna. Ibland har jag varit inne på den tanken att spela dessa i några timmar, och låta tårarna rinna under tiden. Undrar om de skulle minska i antal? Då och då känns det som om jag måste få gråta obehindrat och under ett långt tag. Något har fastnat inom mig,  och jag vet inte om jag ska kalla det sorg, saknad, förtvivlan eller något annat.

Nu har ju alla börjat drabbas av marknadsfeber inför den kommande vintermarknaden, och det blir ännu en jobbig tilldragelse för mig. I flera dagar har jag tänkt på detta och minnets vågor har svept över mig och plockat fram guldkornen från allt vi gjorde. Ibland delade vi på oss, beroende på våra speciella intressen, men oftast var vi tillsammans.   Mötena var många, och på bilden ovan från 2014 samtalar Smörhalvan med en god vän, och jag var påpasslig med kameran. Nu blir det aldrig mer en sådan bild....