Direktlänk till inlägg 12 januari 2018

Sorgens möten...

Av Maj-Britt - 12 januari 2018 18:54

 

I dag skulle min far ha fyllt 118 år om han fått vara kvar hos oss, men han finns ju i mitt minne, och allt som hände efteråt. Han ville med bestämdhet resa för att få återse min mor som vandrat före honom ett par år tidigare. När han kom tillbaka till Jokkmokk efter det sista besöket i Gällivare på sjukhuset där, så sade han, att dit ville han inte mer. När tiden var inne skulle han resa från sin fasta punkt på äldreboendet Kajtumgården. Han hade en mycket stor blomma på nattduksbordet, en så kallad "Svärmors tunga", och den tittade han på då och då, liksom för att kolla att han var på rätt plats. Jag hade suttit vid hans sida den sista dagen, och han frågade om han var på Kajtum. Då jag svarade ja, såg han så nöjd ut - ja, nästan glad. Jag åkte hem på kvällen och på natten fick han resa till min mor.


Ikväll på radion, var det någon som önskade att få höra Jokkmokks-Jocke, och hans GulliGullan. Då kom tankarna på de fina stunder vi hade för länge sedan då hans Hildur ännu fanns hos honom. Vi pratade ofta med varandra vi tre, och då Hildur blev sämre samtidigt som min mor - och i samma sjukdom - ja, då kramades Jocke och jag, och vi grät tillsammans över våra kära. Det hände till och med en gång på ICA i Jokkmokk, men vad brydde vi oss om andra människor i vår närhet då. Våra tankar var ju hos dessa två fantastiska kvinnor.Vi kunde ju nå dem fysiskt, men inte psykiskt. De enda gånger min mor reagerade på vad jag sade var, då jag talade hennes barndoms språk - Lulesamiska. Då vände hon sig mot mig och lyssnade, och jag sade alltid hur mycket jag älskade henne.


Många sorgsna möten har avlöst varandra i mitt liv, och skulle jag berätta om alla, så skulle ni som läser min blogg komma alldeles rödögda till era arbeten i morgon. Det värsta mötet var förstås, då min käre Smörhalva blev sjuk i sin cancer, och jag stod där så maktlös och handfallen. Ännu känner jag sorgen och smärtan, och jag frågar mig då och då, om jag kunde ha gjort något annat på ett annat sätt. Varför kunde jag inte hjälpa honom mer? Jag trodde heller inte att de sista timmarna i hans liv var de sista här hos oss. 

När Kito blev sjuk i liknande symptom som Smörhalvan haft, så förstod jag på en gång, att han skulle hämta sin lilla hund, och jag fick ännu en gång möta sorgen som tycktes stå på vakt utanför huset.


Mot andra människor i fysiska möten håller jag nog masken ganska bra, och jag tror att få anar hur mina känslor egentligen är. Ingen, som inte varit med om sådana händelser vet hur man fungerar. Ingen vet, förrän de själva ställs inför fakta.

Så ännu en gång vädjar jag till er: När ni har era närmaste i er närhet, så berätta för dem hur mycket ni älskar dem. I morgon kan det vara försent!

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Maj-Britt - Tisdag 8 jan 22:03


  Så blev det dags för ännu en älskad själ att vandra över Regnbågsbron. Min kusin Hanna, som fyllde 90 år i somras, och som mest skötte om Östen då han var liten, har nu fått följa sin systerson i fotspåren. Hon hade blivit inkvarterad på äldrebo...

Av Maj-Britt - Söndag 6 jan 20:29

    I dag var det en perfekt dag för tolkning, och vädret var på min sida också. Färgerna på himlen blev som ett underbart plåster på mitt sorgsna sinne. Jag undrade om mina kära på andra sidan ser dessa färger ur ett annat perspektiv, eller vandra...

Av Maj-Britt - Lördag 5 jan 14:12


  Igår var det precis ett och ett halvt år sedan Smörhalvan reste iväg, och denna dag med siffran fyra finns starkt inristad i min själ. Nu får jag tillfoga en ny siffra - fem - eftersom min lillebror gick över Regnbågsbron i morse. Jag var inte d...

Av Maj-Britt - Onsdag 2 jan 09:52


  Jag brukar ju skriva om dem som har gått över Regnbågsbron, men detta inlägg är av en helt annan sort. När jag såg på "Så mycket bättre", så rann mina tårar för fullt när jag hörde den känslosamma sången om kvinnan som väntade på sina barn då ho...

Av Maj-Britt - 31 december 2018 18:02


  Denna bild tog jag den 11 janari 2013, då Smörhalvan och jag hade kört på Kvikkjokksvägen och fångat diverse motiv. Hösundet heter platsen, inte långt från Vaikijaur. När jag ser detta slår saknaden igenom mitt minne, och jag minns hela färden o...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se