Direktlänk till inlägg 12 januari 2018

Sorgens möten...

Av Maj-Britt - Fredag 12 jan 18:54

 

I dag skulle min far ha fyllt 118 år om han fått vara kvar hos oss, men han finns ju i mitt minne, och allt som hände efteråt. Han ville med bestämdhet resa för att få återse min mor som vandrat före honom ett par år tidigare. När han kom tillbaka till Jokkmokk efter det sista besöket i Gällivare på sjukhuset där, så sade han, att dit ville han inte mer. När tiden var inne skulle han resa från sin fasta punkt på äldreboendet Kajtumgården. Han hade en mycket stor blomma på nattduksbordet, en så kallad "Svärmors tunga", och den tittade han på då och då, liksom för att kolla att han var på rätt plats. Jag hade suttit vid hans sida den sista dagen, och han frågade om han var på Kajtum. Då jag svarade ja, såg han så nöjd ut - ja, nästan glad. Jag åkte hem på kvällen och på natten fick han resa till min mor.


Ikväll på radion, var det någon som önskade att få höra Jokkmokks-Jocke, och hans GulliGullan. Då kom tankarna på de fina stunder vi hade för länge sedan då hans Hildur ännu fanns hos honom. Vi pratade ofta med varandra vi tre, och då Hildur blev sämre samtidigt som min mor - och i samma sjukdom - ja, då kramades Jocke och jag, och vi grät tillsammans över våra kära. Det hände till och med en gång på ICA i Jokkmokk, men vad brydde vi oss om andra människor i vår närhet då. Våra tankar var ju hos dessa två fantastiska kvinnor.Vi kunde ju nå dem fysiskt, men inte psykiskt. De enda gånger min mor reagerade på vad jag sade var, då jag talade hennes barndoms språk - Lulesamiska. Då vände hon sig mot mig och lyssnade, och jag sade alltid hur mycket jag älskade henne.


Många sorgsna möten har avlöst varandra i mitt liv, och skulle jag berätta om alla, så skulle ni som läser min blogg komma alldeles rödögda till era arbeten i morgon. Det värsta mötet var förstås, då min käre Smörhalva blev sjuk i sin cancer, och jag stod där så maktlös och handfallen. Ännu känner jag sorgen och smärtan, och jag frågar mig då och då, om jag kunde ha gjort något annat på ett annat sätt. Varför kunde jag inte hjälpa honom mer? Jag trodde heller inte att de sista timmarna i hans liv var de sista här hos oss. 

När Kito blev sjuk i liknande symptom som Smörhalvan haft, så förstod jag på en gång, att han skulle hämta sin lilla hund, och jag fick ännu en gång möta sorgen som tycktes stå på vakt utanför huset.


Mot andra människor i fysiska möten håller jag nog masken ganska bra, och jag tror att få anar hur mina känslor egentligen är. Ingen, som inte varit med om sådana händelser vet hur man fungerar. Ingen vet, förrän de själva ställs inför fakta.

Så ännu en gång vädjar jag till er: När ni har era närmaste i er närhet, så berätta för dem hur mycket ni älskar dem. I morgon kan det vara försent!

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Maj-Britt - Torsdag 4 jan 07:03


  I 25 minusgraders kyla plockar jag fram denna bild från hösten 2010, då vi återvänder hem efter morgonens fisketur. I nuläget lyser "supermånen" klar, men jag tycker inte att den är något särskilt att lägga märke till. Det kanske beror på att vi...

Av Maj-Britt - 31 december 2017 12:49

  Förut under åren, har jag under dessa helger skickat mina tankar till alla dem som var ensamma på något sätt, och nu har jag själv kommit in i den situationen. Helt ensam blev jag inte, fastän jag hade sagt att jag kunde vara det. Julhelgen bö...

Av Maj-Britt - 26 december 2017 06:49


  Julhelgen har nästan passerat, men mina tankar och känslor inför denna högtid gör så väldigt ont att skriva ner som det är nu. Alltför många minnen med Smörhalvan finns överallt, så jag klarar inte av att få till något i dag. Jag återkommer då k...

Av Maj-Britt - 17 december 2017 21:12


  Bilfen är från ett besök hos svärfar medan han ännu var i sin krafts dagar, och som ni ser, så handlar det om jul.   I dag är det söndag, och jag var uppe tidigt på morgonen, åt en smörgås och tände Smörhalvans ljus, det tredje i adventsljus...

Av Maj-Britt - 11 december 2017 20:21


  Förr brukade man säga, att ett brev betyder så mycket, men det är inte så vanligt längre. Jag har några brevkamrater och vi kan nog säga det då vi får ett brev som vi har väntat på..   Min rubrik handlar om ett ord. Varje morgon efter att ja...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se