Direktlänk till inlägg 12 januari 2018

Sorgens möten...

Av Maj-Britt - Fredag 12 jan 18:54

 

I dag skulle min far ha fyllt 118 år om han fått vara kvar hos oss, men han finns ju i mitt minne, och allt som hände efteråt. Han ville med bestämdhet resa för att få återse min mor som vandrat före honom ett par år tidigare. När han kom tillbaka till Jokkmokk efter det sista besöket i Gällivare på sjukhuset där, så sade han, att dit ville han inte mer. När tiden var inne skulle han resa från sin fasta punkt på äldreboendet Kajtumgården. Han hade en mycket stor blomma på nattduksbordet, en så kallad "Svärmors tunga", och den tittade han på då och då, liksom för att kolla att han var på rätt plats. Jag hade suttit vid hans sida den sista dagen, och han frågade om han var på Kajtum. Då jag svarade ja, såg han så nöjd ut - ja, nästan glad. Jag åkte hem på kvällen och på natten fick han resa till min mor.


Ikväll på radion, var det någon som önskade att få höra Jokkmokks-Jocke, och hans GulliGullan. Då kom tankarna på de fina stunder vi hade för länge sedan då hans Hildur ännu fanns hos honom. Vi pratade ofta med varandra vi tre, och då Hildur blev sämre samtidigt som min mor - och i samma sjukdom - ja, då kramades Jocke och jag, och vi grät tillsammans över våra kära. Det hände till och med en gång på ICA i Jokkmokk, men vad brydde vi oss om andra människor i vår närhet då. Våra tankar var ju hos dessa två fantastiska kvinnor.Vi kunde ju nå dem fysiskt, men inte psykiskt. De enda gånger min mor reagerade på vad jag sade var, då jag talade hennes barndoms språk - Lulesamiska. Då vände hon sig mot mig och lyssnade, och jag sade alltid hur mycket jag älskade henne.


Många sorgsna möten har avlöst varandra i mitt liv, och skulle jag berätta om alla, så skulle ni som läser min blogg komma alldeles rödögda till era arbeten i morgon. Det värsta mötet var förstås, då min käre Smörhalva blev sjuk i sin cancer, och jag stod där så maktlös och handfallen. Ännu känner jag sorgen och smärtan, och jag frågar mig då och då, om jag kunde ha gjort något annat på ett annat sätt. Varför kunde jag inte hjälpa honom mer? Jag trodde heller inte att de sista timmarna i hans liv var de sista här hos oss. 

När Kito blev sjuk i liknande symptom som Smörhalvan haft, så förstod jag på en gång, att han skulle hämta sin lilla hund, och jag fick ännu en gång möta sorgen som tycktes stå på vakt utanför huset.


Mot andra människor i fysiska möten håller jag nog masken ganska bra, och jag tror att få anar hur mina känslor egentligen är. Ingen, som inte varit med om sådana händelser vet hur man fungerar. Ingen vet, förrän de själva ställs inför fakta.

Så ännu en gång vädjar jag till er: När ni har era närmaste i er närhet, så berätta för dem hur mycket ni älskar dem. I morgon kan det vara försent!

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Maj-Britt - Tisdag 17 april 20:03

  Det blå spåret är en av mina favoritslingo då det gäller tolkning. Allt finns. Skog, myrar och vatten. Snitseln på bilden har Smörhalvan satt dit, och saknaden hugger tag i mig då jag ser sådana. Jag har sagt det förut och säger det igen - det a...

Av Maj-Britt - Torsdag 12 april 14:33

  Den här vägen genom skogen har jag åkt tidigare i år, men då hade jag sällskap. I dag var det bara jag och Koljo som for iväg.Det kändes i hjärteroten redan i början då vi startade vår färd, och jag såg kartan som Smörhalvan satt fast vid en kor...

Av Maj-Britt - Onsdag 4 april 07:23


  I dag är det nio månader sedan min älskade Smörhalva lämnade mig till ett liv i ensamhet. På bilden gosar han med änglahunden Morra, och jag hoppas att de har funnit varandra igen.   Nio månader i ensamhet, och då är det nog någon som reager...

Av Maj-Britt - Tisdag 27 mars 19:50


  Denna bild är från 2016, och med den vill jag önska er ute i cyberrymden - en riktig Glad Påsk. I år är det nu den första påsken utan min Smörhalva, och de svidande minnena tränger sig allt närmare. Nu blev det ju ännu värre då Jerry Williams oc...

Av Maj-Britt - Måndag 19 mars 10:25


  Jag har ägnat mig åt att gå igenom gamla fotoalbum, och det är så sant att i ett fotoalbum där står tiden stilla. Bilden ovan finns inte som en papperskopia, men så här kan man ändå se den digitalt. Den är från 2014, och som ni ser så åker Svans...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se