Alla inlägg den 31 december 2017

Av Maj-Britt - 31 december 2017 12:49

 

Förut under åren, har jag under dessa helger skickat mina tankar till alla dem som var ensamma på något sätt, och nu har jag själv kommit in i den situationen. Helt ensam blev jag inte, fastän jag hade sagt att jag kunde vara det.

Julhelgen började den 23, då Gullhöna och Hjärtegrynet kom hit. Koljo uppskattade lekledarna, och ville vara i centrum, som ni ser på bilden.


Julatons förmiddag levererade besök av Gullfia med familj, och visst var allt så trevligt att så pass många var här, men hur det än var, så var det en som saknades - Smörhalvan. När vi tillsammans gjorde i ordning maten, så var mina tankar tillbaka till de gångna åren, då han och jag fixade allt. Inför varje helg så sade vi att vi skulle dra ner på maten nästa gång, men det blev aldrig så - inte förrän nu i år. Jag såg framför mig allt som han tyclte om, och jag fick behärska mig hårt för att inte falla i gråt. Barnbarnen lyfte, som tur var, stämningen, och stundvis kändes det bättre, men när vi såg på Kalle Anka var det nära att jag brast då jag såg på Lady och Lufsen. Kito hade lika uttrycksfulla ögon som Lady, och då var det jobbigt...


Tomten gjorde sedan en enorm succé, och de små tyckte att han var stollig.

 

När kvällen var slut åkte allihop hem igen till sitt, och detta på grund av jobb för flickorna på juldagen. Det gick rätt bra för mig också, tills det var dags för midnattsmässan från Rom. Då rann tårarna på mig nästan hela tiden, och jag tänkte på förra året då jag och Smörhalvan tittade. Hundarna sov i sina olika ställningar, och inte hade jag någon enda aning om att i år skulle Smörhalvan och Kito ha vandrat över regnbågsbron, och jag och de andra två vovvarna skulle finnas här i vår ensamhet. Det är en himmelsk lycka att ha dessa hundar, och vår konversation utvecklas allt mer och mer, så vi förstår varandra fullständigt.


På juldagen ringde sonen  att han skulle komma på en snabbvisit med dottern för att bistå mig med en del sysslor, och Koljo var förstås överlycklig - ännu en lekledare, vare sig hon ville eller ej. Hur som helst var det ett välkommet avbrott, och skingrade mina tankar.

 


Så är det ännu en jobbig tid ikväll, då det är nyårsafton. Förra året var nog hälften av byborna borta på bröllop i Jokkmokk, och det var så lugnt här i byn. Vi skickade upp de tysta lamporna i skyn, och stod och tittade hur långt de skulle åka iväg. Några for väldigt långt bort, så till slut syntes de bara som en liten prick i nattmörkret. Hundarna fick en skön natt, men hur det blir nu, vet jag inte.

 

Jag får önska er ett Gott Nytt År, och var rädda om varandra! Varken jag eller ni som läser detta, vet hur lång tid vi har innan vårt timglas har runnit ut på den här jorden. En dag kan det vara försent att säga något.



ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se