Förr brukade man säga, att ett brev betyder så mycket, men det är inte så vanligt längre. Jag har några brevkamrater och vi kan nog säga det då vi får ett brev som vi har väntat på..

Min rubrik handlar om ett ord. Varje morgon efter att jag har rastat vovvarna en första gång, så sätter jag mig vid köksbordet och tar nya tag i korsordsdjungeln. Igår fastnade jag på ett längre ord, och eftersom det inte fanns några ledtrådar, så kände jag att jag inte kommer någonstans. Så plötsligt fick jag in en bokstav, och då kom resten av ordet "Kyrkvaktmästare". Atlantvågorna vällde in i mina ögon, och jag tänkte på Smörhalvans sista jobb som mitt ord motsvarar. Han trivdes verkligen med de varierande uppgifterna och den fina kamratandan. Flera gånger brukade han säga, att han ångrade sig för att han inte sökt det där jobbet för många år sedan. Nu fick hans kamrater bära in hans kista i kyrkan till jordfästningen, och de bar honom ut också... Mina minnen snurrade runt och jag är glad att han fick ett jobb som han verkligen tyckte om..

Eftersom de har snöat massor i flera dygn, så har jag ibland skottat och skjutsat undan den snö, som inte traktorängeln kunde ta. I övrigt så har jag gått igenom högvis med tidningar som de om foto, mc, bilar och jakt, och då var det dags för alla oceaners svallvågor i mina tårkanaler. Jag hittade ett reportage i Allt om jakt från 1989. Tidningen reste runt i Sverige och berättade om olika jaktlag, och detta som jag hittade handlade om Tårrajaur Jaktklubb. Reportern hade följt laget en dag, och berättade hur det var, bland annat, att laget bar olika delar av den skjutna älgen över stock och sten. Bilderna gjorde väldigt ont i mig, och den. då hela laget var samlat, så såg jag att det var flera förutom Smörhalvan, som gått över regnbågsbron före honom. Ingen av hundarna som var med då finns heller inte i dag. Det var ju så länge sedan...

Bilden ovan visar min Koljo, som trivs i snön, men han är ju av draghundsrasen Siberian Husky, som gillar att vara ute och dra mig i skog och mark. I år har vi inte de fina spår som Smörhalvan brukade göra åt oss, så hur det kan bli möjligt vet jag inte ännu. Kommer det att finnas spår, så blir mina tankar, att de inte är som de Smörhalvan brukade göra, och då är orden återigen "Aldrig mer".