Alla inlägg den 3 december 2017

Av Maj-Britt - 3 december 2017 21:01

När jag tittar fem månader tillbaka i tiden, så var det den tredje juli, och den sista dagen då Smörhalvan fanns hos oss. Senare på kvällen föll han ihop och dottern Gullhöna som var här, ringde efter ambulansen som snabbt kom. Jag blev helt chockad då jag kom in efter att ha varit ute med hundarna, och de fick gå till hundgården, eftersom jag följde med när Smörhalvan fördes till Jokkmokk för vård - trodde vi. Jag ville inte tro, ville inte något annat! Han skulle ju inte lämna oss - det hade han lovat!!!


Nu när dessa månader har passerat, har jag på något konstigt vis tagit mig sakta framåt, men sorgen känns skärande färsk då detta datum kommer upp. För en dryg månad sedan tog han också Kito till sig. Hon fick nästan samma symptom som han hade, och då jag hörde veterinärens ord, så förstod jag på en gång, att nu skulle hon också springa över regnbågsbron till sin älskade husse....


I eftermiddag har jag klätt granen inomhus, och då rann tårarna, så jag knappt såg vad jag gjorde. Vi hade en speciell, mindre låda där vi förvarade de saker som vi kallade för rariteter. Det var sådant som vi hade haft med oss sedan barndomens julfirande och saker som barnen gjort - en hel del som bara betydde något för oss. Nu fick jag hänga upp allt själv, något som jag aldrig trodde skulle ske. I vår kärleks bubbla skulle vi alltid vara tillsammans, men nu blir det - Aldrig mer så. Snälla ni - var rädda om varandra och lev som om varje dag är den sista. En dag kan det bli så...

ANNONS
Av Maj-Britt - 3 december 2017 11:22

 

Jag börjar med en bild från år 2014, då vi kunde se detta vackra pryda en rondell i Jokkmokk. Visst är årets isskulptur fin, den också, men Smörhalvan och jag gillade verkligen dessa ljus...


Adventstider = Tårarnas minnestider. I år har jag med hjälp av sonen tagit fram ljusstakar, stjärnor och annat som hör advent till, och då jag placerade dem i respektive fönster, kom minnena forsande som om hela Atlanten koncentrerats till att hamna i mina tårkanaler. Jag trodde aldrig att jag skulle känna en sådan smärta med att ta i alla dessa saker. Det var ju alltid Smörhalvan som kollade att glödlamporna fungerade innan vi placerade ut dem där de skulle vara..


I år har jag bara ordnat till en enda gran utomhus, också med hjälp av sonen. Tomten och snögubben står på vakt bredvid den. Smörhalvan gillade ju advent, jul och pyssel med bland annat glittrande granar runt huset. Jag har tänkt på det, men insett att jag orkade inte med allt. På kyrkogården har jag däremot satt ut små granar, utan dekoration, en på Smörhalvans grav och en på Svärfars. Tidigare i veckan så bytte jag batterier i alla lyktor där nere, så nu kommer de förmodligen att lysa till någon gång nästa år. Dem jag satte dit den 11 oktober lyste ännu så det var bra kvalitet på batterierna.


Här hemma blev det ledsamt i dag igen. Till min ensamma frukost tände jag det första adventsljuset. Mina tankar gled iväg till tidigare år då barnen fanns hemma och vi tände ljusen växelvis. Under de senare åren då de flyttade hemifrån, så blev det Smörhalvan som alltid tände det första och det tredje ljuset. De övriga föll på min lott. Nu blir det aldrig mer så, och jag får tända alla ljusen ensam. Det känns verkligen tungt och saknaden är enorm...


Sonen hjälpte mig också att montera ihop konstgranen. Vi brukade växla mellan två toppstjärnor - den från mitt föräldrahem samt den från Smörhalvans, och jag skrev noga upp vems stjärna som stod i tur. I år var det som en hälsning från Smörhalvan. Det är hans stjärna som pryder min gran, en gran som inte doftar jul, men finns där ändå. Vi har en mix av julgransprydnader, så innan jag fått upp allt, så lär Atlanten komma forsande i mina ögon igen...

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se