Alla inlägg under november 2017

Av Maj-Britt - 9 november 2017 17:22

 

För er, som nu ställt frågor, som; Har du slutat sörja nu? kan jag berätta för er och andra, att det har jag inte, fast jag har slutat att skriva om det varje dag. Minnen kommer och tårarnas kranar öppnas mer eller mindre. Ibland blir det för fullt. När jag gick och hämtade posten, så kom vinterns minnen fram eftersom det snöat tidigare i veckan. Då kom jag ihåg hur Smörhalvan och vår vedgranne turades om att skotta vägen till viadukten som går över Inlandsbanan. Det är lite närmare och mycket mer trafiksäkert att gå den vägen, och de där intjatade orden "Aldrig mer" står för mitt inre igen...


De tankar som jag tycker är märkliga - de är dem som berättar om människor som säger sig ha tyckt om Smörhalvan så mycket, så mycket, och ändå aldrig kom hit och hälsade på oss. Än mindre när Smörhalvan var borta. Jag vet, att han väntade ivrigt på några då han fyllde 60 år, men ingen av dem kom. På bilden ovan syns ett stygn av besvikelse i hans ögon. Det kom i alla fall många andra och så barnen och barnbarnen, och de var älskade förstås. Men den där märkliga tanken smyger sig fram, att varför kom ni inte, finns där nu? Jag undrar också om ni mår bra när ni tänker, att ni skulle ju komma, men det var alltid annat som kom i vägen. Jag har full förståelse för dem som bor flera mil längre bort, men alla ni som finns i kommunen? Nu behöver ni inte komma. Jag klarar mig ändå - med hundarna och  många goda vänner. Sådana här gånger ser man verkligen vilka som är de riktiga vännerna - de som inte frågar utan bara kommer. Tack kära ni, för att ni finns för mig. Tack för att ni kommer fast jag gråter och behöver en kram.

Av Maj-Britt - 5 november 2017 19:40

 

Hörde på Riksradion på morgonen att det ska komma snö, upp till tio cm, så då beslutade jag mig för att gå iväg med vovvarna när det var lätt att gå. Envis som jag är ibland, så valde jag den väg som vi brukade gå på allra mest, men i dag kändes det extra tungt, Senast jag gick den här vägen - då var lilla Kito med mig, så nu rann tårarna för fullt. Jag sände mina frågande tankar till Smörhalvan. Finns Kito nu vid din sida? Men som vanligt fick jag inga svar 


Koljo stannade då och då och tittade mot skogsranden, och det gjorde ju jag också, men inte såg jag något. Såg han Kito och husse? Eller var det något djur som smög i skogen. Båda varianterna var möjliga. Lite irritation dök upp längre fram på vägen. Vid ett tidigare tillfälle fann jag en trasig plastkasse slängd på marken, och då tog jag den och knöt upp den mot några långa grässtrån. Jag hoppades att den "skyldige" som inte orkat ta med sig kassen skulle se den och ta reda på den, men nej! Den är fortfarande kvar. Den måste ha varit för tung att ta med sig hem.


Svansen hade fullt sjå att spåra Koljos framfart, men det fanns ju massor av nya spännande spår att lukta på. Kors och tvärs över vägen, på stenar, mot buskar, gräs och i diket. Jag iakttog honom då han sprang med nosen mot marken, och det gick fort så jag undrade hur starka dofterna var. Han hann till och med att bära sin boll, och släppa den vid mina fötter. "Kasta den nu, matte". Hans glädje fick mig att glömma sorgen och saknaden för några ögonblick tills han hoppade upp på poseringsstenen där Smörhalvan och alla andra hundar suttit. Det gör så ont, så ont...

Av Maj-Britt - 4 november 2017 09:48

 

Tiden vandrar vidare, oavsett om vi vill det eller ej. I dag är det fyra månader sedan Smörhalvan lämnade oss, och i mitt hjärta ser jag alla minnen från hans sista tid. Det gör ont, väldigt ont att tänka tillbaka, men jag kan inte skjuta undan tankarna. De kommer ändå. När Kito lämnade oss för att springa över regnbågsbron, till sin husse, så revs alla sår upp igen, och jag får innerligt hoppas att de fann varandra samt alla andra som gått före dem.


Igår var jag och vännen Rosa på minnesgudstjänst i Jokkmokks Gamla kyrka, och där var det så många sorgsna människor, och saknaden lade sig som ett tungt täcke över oss. 81 personer, gamla som unga,  har lämnat otaliga anhöriga och vänner efter sig, och det var några fler som vi skänkte tankar till - de som gått ur Svenska Kyrkan. Sedan flög tankar och minnen till alla andra vänner som inte fanns i Jokkmokks Församling, samt anhöriga som redan vandrar i en annan dimension.. Cancern är en grym herre, som gör att många människor får extra tunga steg att gå här på jorden.


Då och då får jag frågor hur det går för mig, och visst! Ibland går det bra och ibland inte alls. Jag vill bara vara för mig själv, och vad jag vet, så försöker jag inte störa vare sig grannar eller andra. I min bubbla finns bara jag och vovvarna, då inte barn och barnbarn eller verkligt goda vänner kommer. När jag då själv blir störd av oförstående och tunnelseende personer fungerar irritationen så, att sorgen skjuts undan för ett ögonblick, men så kommer tanken tillbaka: Jag är ju ensam nu, och har ingen som stöttar mig i vått och torrt som Smörhalvan gjorde. Det händer, som jag tidigare skrivit: Aldrig mer...

Presentation

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards