Alla inlägg under september 2017

Av Maj-Britt - 9 september 2017 08:24

     


Då och då känns det bra, så bra som det kan vara i denna sorgens tid. Möte med goda vänner, som inte frågar och pratar om min älskades bortgång, utan håller dialogerna på en mer allmän nivå. Sådant hjälper mig mycket bättre utan alla ynkanden - som väl är ett sorts deltagande, men blir fel för mig. 


I dag hamnade jag på ruta ett då jag slog på radion med "Ring så spelar vi". Då önskades det en av våra favoritlåtar "Storms never last". Jag förflyttades raskt till den tid då vi var ute med motorcykeln som allra mest, och mina minnen tog mig runt Norrbotten och in i Norge. Smörhalvans mc-ställ kom in för mina ögon, den klädsel som han ville ha på sig när det var dags att lägga honom i kistan. Så blev det också, och hans önskan fastnade starkt i mitt medvetande då jag kom ihåg detta, fast det var för så många år sedan. Orden i låten har jag berört tidigare " Your hand in mine stills the thunder, and you make the sun want to shine". Nu blir det som jag så många gånger skrivit: Aldrig mer kommer jag att åka med Smörhalvan och hålla om honom på nya färder. Det var en speciell känsla att sätta sig upp bakom honom och dra iväg. Flickorna och barnbarnet Hjärtegrynet fick också prova på detta, och lyckan var total, men nu - Aldrig mer...

ANNONS
Av Maj-Britt - 8 september 2017 08:20

 

Igår stod jag vid sovrumsfönstret och tittade mot kåtan där rallarrosen blommar under sommaren. Nu är alla blommor försvunna, och bara de svagt rödtonade stjälkarna står kvar och berättar att året nu vänder blad. Så borde jag också göra - vända blad - men det är inte alls lätt då minnena tränger sig på. 


I dag har jag kommit till insikt om att det är om morgonen det är värst med sorgen efter min älskade Smörhalva. Varje morgon kramades vi innan han for iväg på jobbet, och denna procedur saknar jag så mycket. Hans värme, hans doft då han höll om mig - ibland en längre stund, och så den obligatoriska hej-då-pussen, som kunde utvecklas till en glödande, het kyss. Men det är kramen som jag inte längre får, som är det värsta. Då jag var och grattade en manlig vän igår, så kramade jag om honom två gånger, och det kändes så bra, fast det inte var Smörhalvans armar som famnade mig. Tankarna var ändå hos honom...


Varje dag tänker och hoppas jag att jag drömmer en mardröm , att det inte är sant att Smörhalvan har gått över regnbågsbron, och att jag ska vakna kallsvettig, ta hans hand och utbrista "Vilken hemsk dröm jag har haft". Någon gång, medan han var frisk och kry hände det tidigare i mitt liv - att jag drömde mardrömmar då jag hade färska sår från andra händelser. Men då jag vaknade fanns han alltid där, och smekte mig på ryggen, sade tröstande ord, så jag somnade om. Vilken lycka det skulle vara, att jag är inne i en mardröm....

ANNONS
Av Maj-Britt - 6 september 2017 19:12

 

I dag kom sonen hit för att bistå mig med vedkörning och lite annat som måste göras. Han körde upp flera lass från vedhuset, som jag nu ska ta mig an med klyvning där det behövs, så nu har jag fritidssysselsättning ett tag framöver. Vi fyllde på byns majbrasa med ditkörda objekt som jag inte skulle ha här, och det kändes skönt att få bort dem.

Batteribyte samt däckbyte på en bil som ska in till Fredrik på Bilprovningen om några dagar. Kabeljustering vid mina vedtravar och givande diskussioner blev det också. Jag hade kokat palt i tidig morgon, och det var ju inte fel...


Boken på bilden här ovan fick jag som en försenad födelsedagspresent då jag inte ville ha någon eftersom Smörhalvan lyft sina vingar veckan innan. Det högg till i hjärtat då jag tänkte tillbaka, och nu i skrivande stund rinner mina tårar igen. Ska de aldrig ta slut? Ibland blir det häftiga sinnesrörelser då jag hittar något, eller om jag blir påmind av någon som frågar hur det är, hur jag mår och vad jag gör. Ni som undrar kommer förmodligen att sörja och sakna någon kär anhörig någon gång, och då vet ni hur jag känner mig just nu. 


Men tillbaka till boken. Den ska jag börja läsa mer ingående då jag nattat vovvarna. Den är precis något för mig, eftersom jag är en hamster i människoformat. Jag plockar och testar - ibland efter tips från någon, så nu blir det något att se fram emot. Det bästa är ju att det är min bok, så även om jag somnar från den, så finns den kvar nästa dag och nästa. Varje gång jag är ute och samlar något, så kommer tanken, att nu behöver jag inte plocka så mycket då jag är ensam! Ensam! Vilket hemskt ord för den halva som är kvar - jag. Men det är ändå bättre att vara bara själv, och utan falska vänner med inställsamma leenden. Ni tror att jag inte vet, men då tror ni helt fel. Jag får citera Bibeln och den store regissören Ingmar Bergman " såsom i en spegel".

Av Maj-Britt - 6 september 2017 07:13

Några vackra kvällar har jag stått och tittat på septembermånens klara sken. Den här gången tycker jag att den är större och närmare på något sätt. Naturligtvis har jag fina minnen från tidigare års betraktande, då oftast med Smörhalvan vid min sida. Vi tröttnade aldrig att se på månen och dess silvergata över sjön, och det hände någon gång att vi åkte ut med några nät som vi lade ut. Det var inga problem att få ut dem. Vi hade ju lampan på himlafästet. Nu blir det aldrig mer några månskensturer på sjön, och heller ingen nätläggning....


Igår var jag till Jokkmokk som jag måste besöka ibland på grund av många ärenden som inte går att utföra med datorn. Bland annat så var jag ner och tittade på kyrkogården, planterade på nära och käras gravar. Jag gick förbi platsen där min älskade Smörhalva slutligen ska få sin vila, men hans gravsten har ännu inte kommit. Överallt såg jag minnen av hans säsonger då han jobbade där. Han lärde mig se kyrkogårdarna på annat sätt än jag gjorde förut. Dessvärre finns det för lite personal att sköta om dessa platser, och det ekonomiska sätter också stopp för fler anställda. Jag, för min del tycker, att man borde prioritera omvårdnaden av våra käras vilorum - inte för att de bryr sig om detta nu, men vi som är kvar i denna existens skulle må bättre om det var välskött. Det är en vila också för våra själar att gå omkring och minnas dem som gått före oss...

Av Maj-Britt - 4 september 2017 07:51

 

Nu har några dagar passerat utan att jag har skrivit något inlägg, men under denna tid, så har det nu för mig, så vanliga pågått. Minnen som fått mig att gråta, och hjärtat att nästan brista av sorg och saknad efter min käre Smörhalva. På bilden här ovan ser ni en av hans kompisar i levande livet, och nu som änglahund vid hans sida, Morra. Nu har det gått två månader sedan den smärtsamma dagen den 4 juli, då han lämnade oss för att aldrig mer återvända.


I dag börjar älgjakten här i norra Sverige, och för någon dag sedan kom vår jaktledare med våra muggar som vi haft i jaktkojan, och då blev det jobbigt och tungt. Jag minns hur det var då vi fikade ensamma, eller med jaktlaget - hur vi planerade, och vidare hur dagarna gick. Bara att ta i Smörhalvans muggar gjorde ont, men nu är de bortlagda i matkällaren. Som jag tidigare har skrivit, så kommer jag aldrig mer att jaga. Sådana situationer väcker alltför många minnen som sliter mitt hjärta i stycken och tårarna kommer lika snabbt som minnena från dessa stunder.


Igår gick jag långa promenader med hundarna för att pressa min kropp så att jag skulle bli fysiskt trött, och inte vakna i natt. Jag och Koljo gick till grannbyn Vajmat. Han har inte fått vara ute på någon längre promenad på ett tag, men nu var det dags. När vi passerade bron över Appoälven kom vi in på marker som jag och Smörhalvan inte gått tillsammans, eftersom de tillhör andra jaktområden. Det kändes något lättare, men istället dök andra minnen fram.


Kito, och senare Svansen fick också gå ut, fast inte så långt som Koljo. Totalt gick vi en mil och fyra km, men jag var fortfarande inte så trött som jag trodde att jag skulle bli. Jag tog itu med att rensa hallon och röda vinbär, innan jag såg på TV, Saltön. Där kom tårarna igen då Kabbe satte blommor på sin älskades hustrus grav, och ja, jag vet att det "bara" är på TV, men handlingen - sådant sker ju i verkligheten också. De kära som vi förlorat finns ju inte i gravarna - det är bara skalet av en människa, men på något vis så fortsätter vi att stanna till vid dessa platser. Kyrkogården i Jokkmokk är både speciell och gripande, då jag tänker på, att detta var Smörhalvans sista arbetsplats. Där jobbade han in i det sista fast cancern hade kopplat sitt grepp om honom....



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se