Alla inlägg den 29 september 2017

Av Maj-Britt - 29 september 2017 19:40

 

Nu är det två månader sedan Smörhalvans begravning, och det har jag tänkt på hela veckan. Jag skulle ha behövt honom extra mycket just i dag eftersom jaktledaren kom med en hel del älgben som måste sågas i bitar. Nu är de i frysboxen och där får de vara tills mågpärlorna kommer för att bistå mig. Jag har nog inte rätta kraften med sågen som visserligen är elektrisk - men ändå. Det övriga jaktlaget har också tänkt på mig, och jag fick en fin bit stek, vilket jag uppskattar. Kanske Smörhalvan sade till att jag behöver lite älgkött. Tidigare i veckan har jag fått tunga, hjärta och lever som suttit på en stor älg, och det var från en ängel som bor på samma sida som jag här i byn. Han berättade att Smörhalvan kommit till honom en natt för att lämna ett godkännande för den förra leveransen av ätbara godsaker.


Jag är alldleles överväldigad av alla änglar som finns just här i den här byn. Min bilfixare är en av dem, alltid glad och småleende, vilka problem jag än har med någon bil, och så han som stod vid vedklyven en hel dag, och därtill travade upp allt! Helt otroligt, och mitt hjärta svämmar över av tacksamhet till alla dessa änglar. Ännu en kom en stund i dag och kastade in de sista klabbarna i vedkällaren! Så vad gör man med all denna hjälpsamhet? Jag och den sistnämnde åt lunch tillsammans och pratade om Smörhalvan, som också gjort ett besök i den ängelns drömmar en natt. Vi åt en av Smörhalvans älsklingsrätter - surströmming! Jadå, det går bra att äta sådant till lunch. Minnena svepte in över mig, men jag lyckades hålla igen tåreflödet tills jag blev ensam igen. Vi hade så mysiga stunder då vi satt antingen i myggpaviljongen eller i husvagnen och åt något gott, inte bara surströmming.


Jag undrar varför jag inte får några besök av Smörhalvan i mina drömmar? Kanske jag inte klarar av det, så han väntar tills jag är mer i balans, men då får han vänta. Jag pratar med honom utan att få något svar, och jag skulle gärna få veta vad jag ska lära mig av denna stora tragedi som drabbat mig och mina närmaste? Vad var det för mening att jag skulle vara tvungen att förlora mitt livs lycka? Jag trodde ju, och hoppades att han skulle bli frisk igen, men inte ens min kärlek kunde hålla honom kvar hos mig. Släkt och vänner säger att jag ska vara glad över alla fina minnen, men hur tänker de egentligen? Minnena kan inte prata med mig, och kan inte krama om mig eller berätta något heller. 


"Du har tur, som har barnen" - det får jag höra ibland, och visst är det så. Jag är så glad att de och deras familjer finns, men hur de än är, så kan de aldrig någonsin ersätta min käre Smörhalva. Känner mig som en isbit i ett varmt, tropiskt hav - jag blir bara mindre och mindre för varje dag, trots att jag har mitt stora nätverk som gör att någon kommer genast om jag behöver dem. Mitt hjärtas smärta finns ändå inom mig, men sorgen och saknaden gör att jag känner ensamheten växa bortom allt förnuft. Gång på gång kommer tankarna på allt vi skulle göra, och som nu är de bara tankar. När jag ser på sjön som ligger blank som en spegel, så är Smörhalvans ord så nära mig, då han under våren sade, att vi skulle fiska så mycket i höst då stormarna lagt sig till ro. Nu är det han som snart läggs till ro på platsen han själv sett ut, redan förra sommaren..


Bilden är från slutet av mars i år, då Koljo klättrade upp i husses knä....

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se