Helgen har inneburit mysig tillvaro med Gullfia och hennes familj. Hundarna blev glada och uppspelta då deras kompis Dizel hade fått följa med. Han var väl inte uppåt alla gånger då Kito skötte största uppvaktningen. Hon var helt salig och ville busa hela tiden, men det ville inte han...

Nåväl, mina sorgsna tankar fick vika för alla aktiviteter som vi ägnat oss åt. Det är verkligen skillnad att ha en kraftfull mågpärla till hjälp. Allt gick så lätt med ved - och skräptransport. Vedklyvningen gick undan, inte alls som när jag ensam bär de stora klabbarna - men det måste få ta den tid det tar. Jag har inte alltid någon till hjälp numera, och för ett tag tryckte minnena på då jag och Smörhalvan höll på med denna sysselsättning. Längre tillbaka i tiden, så sade han, att jag skulle klara mig lysande på egen hand om han försvann. Då protesterade jag, och gör så nu också, speciellt då jag sett mågpärlans styrka och energi. Jag fortsätter att gnaga på med än det ena och än det andra. Ibland går det bra och andra gånger går det inte alls. Ikväll då jag städat efter de kära gästerna, så gick jag ner i källaren för att trava upp veden som kom till i dag. Då rann tårarna för fullt igen. Jag kom ihåg då Smörhalvan brukade skicka upp mig från källaren: Jag travar upp veden, sade han ofta, och nu kände jag en stor hopplöshet. Varför står jag här och lägger upp klabb efter klabb? Kommer jag någonsin att kunna elda upp all denna ved? Min sorg är så stor och min längtan efter Smörhalvan är ännu större. Kommer jag att orka igenom denna saknad som förtär mig inifrån? Känner mig som en robot från ingenstans. Jag pratar och skrattar ibland, men inget av min sorg syns då. Den kapslar jag in utom synhåll för andra utom hundarna...

Hundar ja - läste för ett tag sedan på Facebook om hur ett jaktlag ringt till en vän och sagt till var hon kunde gå med sina vovvar, då de jagat färdigt där hon brukar vara. Vilket lag, med stor empati! Jag är inte avis på henne, utan gläder mig istället så att hon, liksom jag kan vara ute med våra käraste vänner....