Jag förstår att någon kanske har saknat mina blogginlägg, men i nästan en vecka har jag haft problem med min dator. något virus har förmodligen tassat in och ställt till oreda för mig. Det var till och med så att min datafixare höll på att bli helt vithårig innan han fick ordning på detta tekniska underverk. Natten mot förra lördagen blev det strömavbrott och då blev datorn ännu tokigare, så det var bara att stänga av allt. Nu ser det ut att fungera - ett tag i alla fall, och då får jag ta en kort resumé av det som hänt sedan jag sist var inne och skrev...

På lördagen var jag så deppig på morgonen, dels med tanke på datorn - men värst var det med ännu en lördag utan Smörhalvan. Strax innan mina tårar hade orsakat översvämning, så kom en ängel farande - full av energi, och var beredd att ta sig an veden som var okapad. Med lite bistånd av mig gick det undan och nu ligger klabbarna där för vidare årgärder. Jag lagade middag och det var trevligt med ett sällskap vid bordet. Ängeln och jag hade en fin pratstund, och vi talade om gemensamma minnen och funderingar inför vintern.

Söndag kom en annan ängel från grannbyn med färska mjukkakor och blodpalt. Sedan gick vi på besök till en god vän där vi pratade i flera timmar, och medan vi var där ringde en annan ängel om att han skulle stanna vid förbipasserandet och lämna av ett paket som jag egentligen skulle få först på måndag. Änglaskaran hade kvar ännu en, och då fick jag renlever, renhjärta och rentunga! Jag kände mig helt förstummad och vimsig - så många änglar på samma dag, och så mycket godsaker jag fick. Jag får citera en vän som nu är på andra sidan regnbågsbron. Han brukade alltid säga, då jag kom till honom med färsk fisk: Det är ingen konst att vara fattig, då man har goda vänner.

Jag instämmer helt!

I övrigt har tankar och minnen vandrat ut och in i mitt hjärnkontor, och det är inte bara gåvor som har kommit i min väg. Trassel med datorn, med telefonen och en bil. Men det är väl så, att man måste ha ris för att uppskatta rosorna. Bilproblemen hade Smörhalvan fixat, men nu måste jag be om hjälp till allt möjligt. Det är inte lätt, och ibland känner jag mig som påträngande då jag kommer med mina frågor och önskemål. I dag har en ängel i sonens gestalt varit hem och hjälpt mig med ett och annat, så jag känner av de sovande musklerna som fått jobba efter några dagars regnvila. Det är trevligt med en ängel vid lunchbordet.

Träffat en god vän i Jokkmokk, som också mist sin käraste och vi pratade en stund, och hon sade att hon kände igen sig i mycket som jag skrivit. Hon sade också, att ingen kan föreställa sig hur det är, om man inte varit med om det själv, och det är så väldigt sant. Vi har en djup sorg och en tärande smärta båda två, men en sorg är min och en är hennes, liksom smärtan. Den är inte heller likadan, men ändå så vet vi vad den andra talar om. Saknaden av en älskad vän vid sin sida är hemsk! Jag tänker varje dag, att det och det måste jag berätta för Smörhalvan, och det måste jag fråga Smörhalvan  I nästa microsekund kommer jag på att det går inte. Han finns ju inte längre här och kan lyssna och svara. Aldrig mer...

När jag håller på och samlar bär och allt annat som växer, så stannar jag upp då och då, och tänker: Varför gör jag detta? Jag är ju ensam nu, och då går det inte åt så mycket som förut, så jag måste försöka bromsa hamsterflocken i mig. Nu räcker det! Men kanske lite till och lite till?? Men det kanske kommer en dag då jag är glad över mina burkar och flaskor?? Smörhalvan uppskattade mitt samlande och kokande till vad det än blev, och den hanteringen sitter i ryggmärgen. Svårt att lära gamla hundar sitta - där har vi det - men det måste gå. Någon gång kanske...när sorgens vindar slutat blåsa och hjärtats smärta har lagt sig till ro...