En ny dag steg fram efter min chockartade upplevelse igår, och det gav mig en orolig natt. Jag vaknade då och då, och tittade mot Smörhalvans sida i sängen, men där låg det bara hundar...

Regnet hängde i luften, och jag beslutade att i dag blir det längre promenader med vovvarna. Först kollade jag med jaktlaget om de skulle ut, men ingen hade tänkt sig det, så jag tog Svansen först, för omväxlings skull. Vi styrde stegen upp på berget, och långt tidigare visste Svansen vart vi var på väg. Det fanns ju förstås intressanta saker att undersöka ibland innan vi gick vidare...

Något spännande var det i alla fall. Regnet tilltog mer och mer, men i skogen kändes det inte lika mycket som då vi gick på vägen. Minnena svepte förstås runt oss där vi vandrade, och nu kändes de så färska som om vi alla hade gått där igår.

Då jag bytte hund och tog ut Kito, började det till råga på allt att blåsa riktigt mycket, men vi kämpade oss uppåt ungefär halva vägen. Hon kom ihåg var hon sett fjoligen då vi var i farten för några veckor sedan, och stannade till för att titta på samma ställe, som då - men där var ingen älg nu. Det var inte läge för att ta ett foto med regn, vind och en Kito som studsade fram och tillbaka, så det får bli en annan gång. Hon såg ut att vara glad då hon kom in i bilen.

När jag tog med mig Koljo, så hade regnet nästan upphört, och jag blev förvånad så lugnt han gick framför mig. Visserligen i koppel, men han brukar ha bråttom framåt. När vi kom ner från berget gick vi mot "poseringsstenen", och Koljo hoppade upp där och började se sig omkring. Jag såg hans tankar: Undrar om husse kommer i dag?

Det hjälpte inte heller att gå upp på en annan sten, fast han försökte titta därifrån också. Tårar kom i mina ögon igen då jag såg hur Koljo spanade in omgivningen. Nog minns han, att från stenar har man bra utsikt och kan se var husse är. Jag såg hoppet i hans kroppsspråk, men tyvärr blev det inte så...

Jag avslutar detta inlägg med en bild från juli 2015, då Koljo var nio veckor, och här poserar han med Svansen och husse (Smörhalvan)...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...