Jag börjar dagens inlägg med en bild från 18 september förra året. Det var en härlig jaktmorgon, men detta ämne ska jag inte beröra nu.

Någon av dem som läser min blogg känner sig nog trött av att jag ständigt återkommer till något minne, som får mig att gråta - och så skriver jag om det också! Det är dels en terapi för mig, som jag nämnt tidigare, men med dessa mina minnen, små som stora, så vill jag väcka tankar åt er som läser detta. Ta vara på tiden ni har med era kära. En dag är också de minnen, och det kan gå fortare än ni tror. Var därför rädda om varandra och se på er partner med kärlekens ögon, och diskutera inte bagateller och annat oväsentligt. Det som är viktigt är, att ni har varandra och att kärleken finns emellan er.

Mitt minne i dag är då vi sommartid brukade hämta hem sand, så att vi skulle ha att strö på den hala gårdsplanen i vinterns töväder. Förra året var det Smörhalvan och jag, liksom åren före. Nu i veckan då det varit uppehållsväder, så var jag och hämtade sanden ensam. Jag såg min käre då han stod med spaden och öste i flera kassar, så vi skulle vara välförsedda. Tårarna rann för fullt, och jag saknar honom så mycket att det inte går att greppa med ord.

Varför jag skriver om detta just nu beror på, att jag baxade ner alla kassar en och en till tvättstugan, där vi har vinterförvaringen. Det gick ju bra fast min blick skymdes av ännu fler tårar. Detta är ju inget stort att berätta om, men det är sådant som finns kvar - liksom de kommande stunderna då jag ska strö ut sanden. Tänk med kärlek på de små episoderna då ni stoppar tvätt i maskinen "Det här har han/hon haft på sig" eller då ni äter något gott " Det här har han/hon lagat till". Det behöver inte vara tusen röda rosor, utan det är de små tingen som betyder mycket då någon ni älskar har varit inblandad. Små stunder som samlas till viktiga minnen....