Igår stod jag vid sovrumsfönstret och tittade mot kåtan där rallarrosen blommar under sommaren. Nu är alla blommor försvunna, och bara de svagt rödtonade stjälkarna står kvar och berättar att året nu vänder blad. Så borde jag också göra - vända blad - men det är inte alls lätt då minnena tränger sig på. 

I dag har jag kommit till insikt om att det är om morgonen det är värst med sorgen efter min älskade Smörhalva. Varje morgon kramades vi innan han for iväg på jobbet, och denna procedur saknar jag så mycket. Hans värme, hans doft då han höll om mig - ibland en längre stund, och så den obligatoriska hej-då-pussen, som kunde utvecklas till en glödande, het kyss. Men det är kramen som jag inte längre får, som är det värsta. Då jag var och grattade en manlig vän igår, så kramade jag om honom två gånger, och det kändes så bra, fast det inte var Smörhalvans armar som famnade mig. Tankarna var ändå hos honom...

Varje dag tänker och hoppas jag att jag drömmer en mardröm , att det inte är sant att Smörhalvan har gått över regnbågsbron, och att jag ska vakna kallsvettig, ta hans hand och utbrista "Vilken hemsk dröm jag har haft". Någon gång, medan han var frisk och kry hände det tidigare i mitt liv - att jag drömde mardrömmar då jag hade färska sår från andra händelser. Men då jag vaknade fanns han alltid där, och smekte mig på ryggen, sade tröstande ord, så jag somnade om. Vilken lycka det skulle vara, att jag är inne i en mardröm....