I dag kom sonen hit för att bistå mig med vedkörning och lite annat som måste göras. Han körde upp flera lass från vedhuset, som jag nu ska ta mig an med klyvning där det behövs, så nu har jag fritidssysselsättning ett tag framöver. Vi fyllde på byns majbrasa med ditkörda objekt som jag inte skulle ha här, och det kändes skönt att få bort dem.

Batteribyte samt däckbyte på en bil som ska in till Fredrik på Bilprovningen om några dagar. Kabeljustering vid mina vedtravar och givande diskussioner blev det också. Jag hade kokat palt i tidig morgon, och det var ju inte fel...

Boken på bilden här ovan fick jag som en försenad födelsedagspresent då jag inte ville ha någon eftersom Smörhalvan lyft sina vingar veckan innan. Det högg till i hjärtat då jag tänkte tillbaka, och nu i skrivande stund rinner mina tårar igen. Ska de aldrig ta slut? Ibland blir det häftiga sinnesrörelser då jag hittar något, eller om jag blir påmind av någon som frågar hur det är, hur jag mår och vad jag gör. Ni som undrar kommer förmodligen att sörja och sakna någon kär anhörig någon gång, och då vet ni hur jag känner mig just nu. 

Men tillbaka till boken. Den ska jag börja läsa mer ingående då jag nattat vovvarna. Den är precis något för mig, eftersom jag är en hamster i människoformat. Jag plockar och testar - ibland efter tips från någon, så nu blir det något att se fram emot. Det bästa är ju att det är min bok, så även om jag somnar från den, så finns den kvar nästa dag och nästa. Varje gång jag är ute och samlar något, så kommer tanken, att nu behöver jag inte plocka så mycket då jag är ensam! Ensam! Vilket hemskt ord för den halva som är kvar - jag. Men det är ändå bättre att vara bara själv, och utan falska vänner med inställsamma leenden. Ni tror att jag inte vet, men då tror ni helt fel. Jag får citera Bibeln och den store regissören Ingmar Bergman " såsom i en spegel".

Några vackra kvällar har jag stått och tittat på septembermånens klara sken. Den här gången tycker jag att den är större och närmare på något sätt. Naturligtvis har jag fina minnen från tidigare års betraktande, då oftast med Smörhalvan vid min sida. Vi tröttnade aldrig att se på månen och dess silvergata över sjön, och det hände någon gång att vi åkte ut med några nät som vi lade ut. Det var inga problem att få ut dem. Vi hade ju lampan på himlafästet. Nu blir det aldrig mer några månskensturer på sjön, och heller ingen nätläggning....

Igår var jag till Jokkmokk som jag måste besöka ibland på grund av många ärenden som inte går att utföra med datorn. Bland annat så var jag ner och tittade på kyrkogården, planterade på nära och käras gravar. Jag gick förbi platsen där min älskade Smörhalva slutligen ska få sin vila, men hans gravsten har ännu inte kommit. Överallt såg jag minnen av hans säsonger då han jobbade där. Han lärde mig se kyrkogårdarna på annat sätt än jag gjorde förut. Dessvärre finns det för lite personal att sköta om dessa platser, och det ekonomiska sätter också stopp för fler anställda. Jag, för min del tycker, att man borde prioritera omvårdnaden av våra käras vilorum - inte för att de bryr sig om detta nu, men vi som är kvar i denna existens skulle må bättre om det var välskött. Det är en vila också för våra själar att gå omkring och minnas dem som gått före oss...