Alla inlägg under augusti 2017

Av Maj-Britt - 8 augusti 2017 19:16

 

Söndag - då gjorde jag ingenting som krävde fysisk hantering. Istället åkte jag runt i byn och ägnade mig åt socialt umgänge. Jag besökte två vänner, som båda mist sina livsledsagare, en av dem för inte så längesedan, och den andra för en hel del år sedan. Det kändes fint att utbyta tankar om vad som varit, och hur de kände det då deras partner passerat regnbågsbron. Jag är inte ensam om alla dessa känslor. Visst visste jag det sedan förut, men nu blev det mer påtagligt när vänner berättade, och det var precis samma tankar som jag har nu. Sociala kontakter är bra då man kan se personen man talar med öga mot öga. De har gått vidare, var och en på sitt sätt, och nu måste jag ta ett ordentligt tag om vandringsstaven för att ta mig framåt.


Igår var jag och handlade, bland annat hundmat, och då mindes jag förstås då Smörhalvan lyfte säckarna så lätt som om de bara vägde några gram. Jag har påbörjat att ta upp mat till vovvarna från den andra säcken som han bar då han var någorlunda bra och kunde ta dem. Nu var de genast tyngre och tårarna rann igen då jag lyfte en säck dels i bilen och sedan vidare tills den kom på plats i matkällaren. Varje dag i drygt en månad har jag nu gråtit mer eller mindre, men smärtan vill inte ge vika det allra minsta. Jag undrar som så många gånger förut varför Smörhalvan kallades bort från mig. Det måste ju ha en mening, men vad? Och varför hände det så fort?


I dag gick jag och Svansen iväg igen. Målet var samma berg som vi gick till förra gången, och på bilden i början av inlägget har han tagit plats på en av "sina stenar". Vi gick och gick och följde nya stigar utan att veta vart vi skulle, och jag kom på mig själv att tänka, att nu har jag inte bråttom hem. Det är ju ingen Smörhalva som väntar på att jag ska komma - aldrig mer. Då var det dags för tårar och kramar i Svansens päls, och han satt tåligt kvar vid min sida tills jag reste mig upp och fortsatte gå. 

På ett ställe hittade han en ny sten, som han hoppade upp på. Det var som han kollade att allt var okej. Jag vet inte varför hans färger ser så konstiga ut, nästan som om han är mer rödtonad än vit.

 

Jag hittade en ny stig, troligen en så kallad viltstig, eftersom den inte var så bred, så den valde jag att utforska med hjälp av min kompis. Han sprang ivrigt före mig tills vi kom till ett så kallat myrspänne. Där hittade han en grop med vatten som han slängde sig i. När han klev upp därifrån var han brun under magen och på alla benen. På bilden ser han snygg ut, men det var då...Här ser han mer naturlig ut.

 

När vi kom hem fick jag åka direkt ner till sjön så han fick simma och få bort allt brunt som han fått på sig. Det hade han inget emot.

Sedan var det Kitos tur att gå och undersöka alla spännande dofter. Jag är så glad att det fungerar så bra med att koppla syskonparet i lounge-linan. De har nu upptäckt hur långt de kan gå innan jag säger stopp i andra änden. Det jag inte begriper är, hur en liten hund kan bli som en betongklump och helt omöjlig att rubba ibland då en spännande doft övertar intresset.


Koljo fick ta sista passet, och då började det regna när vi klev ur bilen, men som tur var så höll det inte i sig så länge. Han styrde sina steg ganska målmedvetet och tittade åt det håll där Smörhalvan brukade gå när vi var ute allihop. Kanske han ändå gick där - osynlig för mina ögon, men inte för Koljos. Mina tårar blandades med regndropparna och på sätt och vis kändes det skönt att jag kunde gå där och gråta utan att någon såg det. Koljo stannade till ibland, tittade och kom tillbaka till mig innan han vände om och fortsatte på sin färd. Hundarna börjar bli vana vid mina gråtattacker, och ofta försöker de trösta mig på sitt sätt. Jag känner mig så glad ändå att jag har dem, och kan gå ut i skog och mark med dessa trogna vänner. Den här dagen hade jag glömt GPS:en hemma, men vi var ute totalt fem timmar. Jag tror att jag kommer att sova gott i natt.


För övrigt fyller dottern Gullhöna år i dag, och jag minns detta datum för 24 år sedan då vi hade en vän med tre barn på besök. Smörhalvan hade fått en kalkon som jag ugnsstekte, och den blev förstås huvudrätten. Vi var nog tio stycken som åt med god aptit, och ändå blev det kvar en hel del. Det blev matsäck till Smörhalvan hela veckan efter fast jag varierade den då med olika tillbehör. Efter detta ville han inte höra talas om kalkon förrän det hade gått väldigt många år... Ett minne med vemod, för nu är både vännen och Smörhalvan på andra sidan regnbågsbron...


ANNONS
Av Maj-Britt - 5 augusti 2017 18:42

 

I dag kom tre änglar på besök. de hade inte vita långa klänningar och stora vita vingar, men jag kände genast, att dessa tre är verklighetens änglar. De skulle, med hjälp av en vedmaskin kapa och klyva vedlasset som kom för ett par veckor sedan. Jag följde med stort intresse vedhanteringen. På bilden ovan diskuterar änglarna om hur de ska gå till väga. Smörhalvan visste om detta, eftersom jag fått höra om denna hjälpinsats medan han låg sjuk hemma, så nu kändes det som om han stod bredvid mig och såg på.


Det går verkligen fort med en sådan maskin, och nu fick jag se en sådan på nära håll. Jag har ju sett någon tidigare, men inte brytt mig om att titta närmare på den. 

    

Då och då gick jag ner med förfriskningar till änglarna, och plötsligt var de fyra! 

 

De största stockarna och klabbarna blir åtgärdade senare. Till och med änglar har sin begränsning...

Så här såg det i alla fall ut då allt det andra var klart. Jag får en hel del att göra har jag förstått, men det ser jag fram emot eftersom jag inser att jag inte behöver frysa under den kommande vintern. Mågpärlorna får också göra en insats senare. 

 

Smörhalvan är nog nöjd över att min vedförsörjning är räddad, och han är nog väldigt glad att jag hade så fina änglar till min hjälp. I mina ögon har tårarna tryckt på mest hela dagen över all denna godhet som strömmat mot mig, och jag vet inte vad jag ska göra för att kunna återgälda änglarnas arbete. Inget annat än att frambringa ett djupt och innerligt av hjärtat varmt tack....







ANNONS
Av Maj-Britt - 5 augusti 2017 07:58

 

Den här bilden togs i augusti 2014, då det var bra badväder hela sommaren. Smörhalvan slog sitt eget rekord och simmade i sjöarna 25 gånger. Tidigare och senare blev det bara två gånger varje år, och i år ingenting alls...

Igår var dagen tung för mig, och det var förstås därför att det var en månad sedan han lämnade oss. Jag valde att gå ensam på en del platser där vi varit förut om åren, och minnet visade på var han suttit och var vi gått. Smärtan var olidlig, men inga tårar kom. Det var som om sorgen blockerat alla kanaler.


Jag fick senare besök av ung mor med en bedårande liten dotter, som förtjusade mig ett tag. Den lilla gillade tydligen mig, eftersom hon ville att jag skulle följa med då de skulle gå hem. När vi gick så kollade hon då och då att jag var med, så det värmde mitt stelnade hjärta. Tack snälla ni för att ni kom.


Mot kvällen blev det extra jobbigt igen. Då kom tårarna och de bara rann och rann, och det är konstigt att det ännu finns vätska kvar till sorgens floder. Jag åkte då iväg till goda vänner och stannade där några timmar innan jag for hem igen.

Natten blev ganska lugn. Jag sov på min sida av sängen och två av vovvarna valde att lägga sig på Smörhalvans plats. Där har de legat många nätter och vaktar sitt revir med olika morranden mot varandra.


I dag kände jag mig ganska okej, om man nu kan säga så - tills jag slog på radion. Lisa Syrén hade laddat tidigare med ett program med minnen, och då var det Gunnar Wiklund som rev upp mina sår igen: "Jag ej begrep när du mig övergav - hur jag än dig söker som molnen över hav - jag bara vet att ingenstans du finns - ändå ut i världen är du den jag minns........."

Solen, som han älskade lyser över byn i dag, och jag hoppas så, att min käre också ser den. Han som var solen i mitt liv.


Det är fortfarande svårt att fatta att min älskade har lämnat mig, och många säger att sorgen och saknaden kommer att mildras med tiden samt att jag ska tänka på allt det fina vi hade tillsammans. Så har jag kanske sagt till någon som tidigare hade det svårt, men nu är jag själv i samma situation, och jag vet att det inte alls är så lätt. Ibland undrar jag hur jag ska orka gå vidare utan honom, trots att vännerna säger att jag är stark......


Av Maj-Britt - 3 augusti 2017 17:14

 

I dag startade jag tidigt med hundarna, och just denna dag fokuserar jag det mesta på Svansen, även om jag också var ute med Kito och Koljo på egna turer efter Svansen. Den här hunden har varit Smörhalvans sedan vi köpte honom. Så fort han rörde på sig var Svansen beredd att följa även om det bara var på toaletten, men då fick han stanna utanför. Det fick inte ta för lång tid för då började han gnälla. Husse var ju utom synhåll! Konstigt nog gick det bra när han for på jobbet, och det kan bero på att Svansen hoppade upp på en stol och såg när husse for iväg med bilen.


Varför jag fokuserar på Svansen just i dag, beror på att för en månad sedan, den 3 juli, var det Smörhalvans sista dag här hemma, och då ambulansen hämtade honom på kvällen var han fortfarande vid medvetande, men sedan kom han aldrig mer tillbaka. Det känns så ont i mitt hjärta igen, och Svansen har fått stå ut med en våldsamt kramande och gråtande matte. Vi har gått upp på berget dit vi gick förut och jag minns hur roligt hundarna hade då vi var ute med dem. I dag fick Svansen vara ensam med mig dit upp, och kameran ordnade till andra färger än vanligt. Kanske det berodde på den tidiga morgontimmen.

 

Han hittade igen sin tredje poseringssten, och han har blivit så klok, att då vi närmar oss dessa stora stenar, så hoppar han självmant upp och tittar på mig.

 

Från bergets topp ser man inte så mycket. Ni som bor i området och har varit upp på toppen, ser Kadnaursjön bakom träden..

 

När vi gick tillbaka ner, så snurrade mina tankar förstås mot det sorgliga som hände för en månad sedan.För varje steg jag tog, så visste jag, att här har min älskade Smörhalva gått många gånger, och ofta var vi båda tillsammans. Skogen har alltid varit som en oas, ett eget paradis för oss. Det var ytterst sällan som vi träffade på någon människa, och aldrig här uppe på berget. Jag tänkte, att här var det bara vi och hundarna.


Efter många stopp kom vi sakta neråt. Solen hade stigit högre på himlen och min fyrbente vän såg varm ut, så vi gick mot en tjärn som såg ut att vara på lämpligt avstånd. Svansen hittade genast en vattenfylld grop, och sedan gick han ut i tjärnen för en simtur. Han såg på mig precis som om han undrade varför inte jag också kom i vattnet. Vi brukar ju ofta bada tillsammans. Sedan lade han sig mellan några hjortrontuvor och såg ut att ha sprungit färdig för i dag.

 

Vi gick till bilen och en nöjd vovve ställde sig vid bakluckan för att markera att han ville hem. Sedan blev det syskonparets tur. Först gick jag och Kito, men med hennes fart och skuttande på och bredvid vägen, så blev hon fort slut i det varma vädret. Koljo höll ut längre, men så gick jag ganska långt med honom också. Min GPS visade att jag gått drygt två mil med alla tre tillsammans. Hur långt de har gått och sprungit och nosat vet jag inte, men jag gissar att det kan vara åtskilligt längre än så.

Väl hemma gick jag ner till sjön för ett dopp, och på vägen dit beundrade jag rallarrosornas prakt som harmonierade fint med renfanornas gula bollar.

 

Efter badet, 18 plus i vattnet, så satte jag mig på bänken som Smörhalvan ordnat dit, och tårarna rann igen. De kommer när som helst, och vid minsta tanke om att "aldrig mer". Jag hoppas att jag ska kunna sova inatt, och inte vara vaken när klockan går mot det ögonblick då han lämnade oss...




Av Maj-Britt - 2 augusti 2017 21:02

 

Så här kommer månen att se ut om några kvällar till, men igår var den ännu bara halv, och tankarna gick iväg i de välkända spåren: Aldrig mer får Smörhalvan och jag se på augustimånen tillsammans. Det var så fint de gånger vi satt ute och eldade någonstans, och månen steg fram. Kvällsluften var så härligt kylig i en förening med eldens värme, och många gånger undrade jag varför inte fler än vi kunde åka ut bara för att elda i månskenet.


Jag vet inte om jag har blivit extra lyhörd numera, som noterar ord i låtar jag hör, därav rubriken till dagens inlägg. Den låt som surrar i mitt huvud just nu är "Om du nånsin kommer fram till Samarkand", och de ord jag minns och lyssnar på ur låten är följande: "Fast jag saknar dig, så skadar ingenting mig. Allt du gett mig har jag ändå alltid kvar". 

Ja, så är det - allt har jag kvar - utom honom som jag älskar så. Han ler mot mig från ett foto, men det är bara en bit papper. Min längtan efter honom lyfter mot det okända land där han nu finns, och sorgen kramar mitt hjärta så jag undrar hur länge det orkar slå. De grymma orden ekar i mitt huvud - Aldrig, aldrig mer...

Av Maj-Britt - 2 augusti 2017 08:17

..and I am still wait here in the silence

until you come and sit awhile with me....

Av Maj-Britt - 1 augusti 2017 20:53

Jag hade inte tänkt skriva något nytt på bloggen i dag, men så hände något som fick mig att nu efteråt börja gråta igen. Det var hjälp från vänliga och snälla människor, och jag tänker, att så länge jag kan, och om hälsan står mig bi, så ska jag stanna här i byn där vänligheten strömmar emot mig. Visst har jag tidigare tyckt att här bor många rara människor, men nu blir den tanken toppad rejält. Tack och åter tack för att ni ställer upp för mig. Det betyder så väldigt mycket att mötas av empati.


Det hände även igår då ett par på en snabbvisit kom och gav mig två hinkar med hjortron! De skulle vidare ner till Piteå, men stannade till med denna fina gåva. Jag känner mig verkligen lycklig lottad med sådana vänner, och någon betalning för dessa bär ville de inte heller ha. Så i dag har jag kokat en del, och resten har hamnat i frysen. Det doftade sommar som dottern Gullhöna brukade säga, då jag kokade sommarens bär medan hon ännu bodde hemma.


Det stannade inte med hjortronen igår, utan jag fick också en "köpesbukett" med underbara vackra blommor. Tack min kära vän där någonstans i Sverige. Jag har många brevkamrater, men ännu kan jag inte komma igång med att besvara breven som jag fått de senaste två månaderna. Eftersom vi känner varandra rätt väl, och känner till det mesta om familjerna känns det så tungt att bli familjär med ett brev. Det går bättre att skriva på bloggen för då får känslorna ett annat perspektiv.


Allt detta gör att jag saknar Smörhalvan ännu mer, och tårarna kommer igen. Han hade en osviklig förmåga att bedöma människor, och jag minns ofta att han sade: han är bra, hon är bra, de är snälla. Det stämde alltid, och visst ser jag nu var medmänskligheten finns även om jag inte säger det.


Nu närmar sig augustifesternas tid, och då tänker jag på kräftorna som första steg. Smörhalvan hade inte ätit sådana skaldjur innan jag kom in i hans liv, men han lärde sig snabbt att skala och älska dem. Vi hade så mysiga stunder då vi satt och småpratade medan vi åt och sörplade. Nu kan jag inte tänka mig ett kräftkalas hos någon annan, men jag ska i alla fall köpa en förpackning. Jag får väl skala allihop och sedan frysa ner kräftstjärtarna som blir över. Minnena kommer att göra väldigt ont i mig, men gråten och regnet får skölja bort den värsta smärtan, och ännu en gång vet jag, att det blir aldrig jag och Smörhalvan mer - aldrig mer...


Surströmmingen däremot, kan jag tänka mig att äta ihop med någon bekant, och jag vet inte varför det går bättre än kräftorna. De senaste åren åt vi strömmingen utan lök och allt annat som folk vill ha. Vi tyckte att den smakade bättre utan lök. Vi köpte också det mjuka brödet som vanligen används till Tacos. Det var alldeles perfekt att göra klämmor med, och så gick de inte sönder lika lätt som mjukt tunnbröd. Det obligatoriska var tomaterna efteråt. De neutraliserade smaken, och rapandet uteblev. Vi satt ofta i husvagnen eller i myggpaviljongen med tända ljus, och dryftade det ena och andra medan vovvarna slappade i hundgården. Då hände det att vi sade till varandra att: Tänk så bra vi har det! När skymningen föll och ljusens lågor framträdde mer kunde vi sitta och bara vara i vår egen värld. Jag saknar dessa stunder så väldigt mycket, likaväl som dem vid köksbordet och framför TV:n.


I dag försökte jag lösa korsord igen, och då kom jag till sidan med hans favorit som han alltid började med. Då blev det ett nytt "aldrig mer". Gång på gång hamnar jag i en situation då jag kan säga dessa två ord som gör så skärande ont i mig.


Nu blev det en utläggning om sorg och saknad på grund av olika människors vänlighet, som forsade över mig. Det är inte bara sorg och saknad som får mig att fälla tårar, utan det är också empatin. All godhet får mig att minnas min älskade Smörhalvas omsorger, och då skimrar minnets pärlor ännu starkare...

Tack än en gång, ni som finns här för mig.


Av Maj-Britt - 1 augusti 2017 09:26

I dag hamnade jag i, vad jag kallar för minnenas morgon. Det gick inte att få kontakt med Internet, så det blev att gå igenom några gamla tidningar. Ett reportage fick mig att minnas den sommaren då vi åkte på vägen mot Kvikkjokk och kollade på kommunens resmål. Vi hade tur med vädret och njöt av naturens skönhet. Det första stoppet blev vid skvaltkvarnen där man maler mjöl en gång varje sommar, för att visa hur det går till. Vi gick där med våra kameror och tog foton som just då fångade våra blickar.

 

Vi talade om att vi skulle ha fått bli förflyttade tillbaka till den tid då kvarnen ständigt var i bruk, bara en dag, och få prata med människorna som levde då. De hade nog haft mycket att berätta.


Nästa stopp blev på parkeringen vid Köpenhamn, inte långt från Kvikkjokk, och där gick vi upp till Brudslöjan. Smörhalvan gick sista biten i förväg för att kolla om jag skulle kunna ta mig upp på toppen, och så kom han tillbaka dit där jag satt. Han sade att det var svårt på vissa partier, "men jag är ju med och hjälper dig". Så vi krånglade oss upp och jag fick se den underbara vyn och tog även några bilder därifrån. Sommaren därpå skulle jag upp igen, men då hade vi så många sommarbesök och ibland var inte vädret bra - men nu i år hade vi bestämt oss för en ny vandring. Det blev ju inte så, som ni vet. Smörhalvan blev hastigt sjuk, och det blir aldrig mer någon tur för mig heller. Jag har ju ingen som är med och håller min hand i de svåra partierna, men jag är glad att vi ändå fick uppleva detta tillsammans. Så här såg det ut från toppen.

 

Från detta gick minnenas väg vidare till alla kommunens resmål dit vi har varit, och vi träffade aldrig på någon annan människa under våra vandringar. Många av turerna gick också till de ställen som Smörhalvan upptäckt på sina jobb, upp på berg och ner i dalar, genom skogar och på kalhyggen. Det var som om vi gick i en kärlekens bubbla, och alltid tillsammans. Jag tänkte nu, att jag aldrig mer kan få nya upplevelser att minnas med min Smörhalva, och tårarna rinner igen - vi hade det så bra - kanske alldeles för bra, för att det skulle få fortsätta.


Vi var ju aldrig rika, om man ser på den ekonomiska biten, men vi var så rika eftersom vi hade varandra och kunde uppleva saker som är få förunnat. Mer än en gång tänkte jag då på alla som gärna ville komma ut, men inte hade möjligheten, och se på naturens skönhet, och jag önskade då att jag kunde ge dem allt vackert genom mina ögon. Smörhalvan sade då ofta, att det var tur att det var vi som var just där, där, där och där och fick se det som kom fram för våra blickar. Han sade också, att det finns ju ändå andra människor som är ute, men alla ser inte det vi ser. Vi var ju två halvor som hörde ihop och vi hade samma synsätt på vad det än var....men nu har jag mist min käre halva, och känner mig så vilsen utan hans hand att hålla i...


Jag avslutar detta inlägg från en förtrollad augustinatt då vi stannade till på Dammen vid Messaure, och jag tog denna bild. Ni har ju sett den förut, men den tål att visas igen.

 



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se