Långt bortom dessa fjäll som syns vid horisonten ligger Saltoluokta, där jag bodde mina första elva år i livet. Min far var vaktmästare på STF:s turiststation, och under somrarna hjälpte min mor till med det ena och det andra i arbetsväg där extra händer behövdes. Vintrarna var hårda, men det gick att klara sig igenom dem. även om inte dagens moderna redskap fanns i 1950-talets Sverige, och därtill i väglöst land. Vi var ensamma större delen av året, och min enda lekkamrat då var en hund, men när sommaren nalkades så kom våra släktingar till udden vid Langas där det finns ett sommarviste, en boplats under några månader för samerna.

Då hade jag en vän, som jag umgicks med mest av alla, och hon hette Maj-Lis. Vi hade väldigt roligt tillsammans, och våra mödrar sade ofta fel då de skulle påkalla vår uppmärksamhet eftersom våra namn var så lika. Nu är hon också på andra sidan regnbågsbron på grund av denna fiende i människors liv - cancer. För många år sedan skrev jag en dikt, som jag har kallat:

Vännerna

Maj-Lis - barndomsvän

vi sprang vilda bland Saltos sommarvindar

minns du den svarta geten som stångades

Karin - lekkamrat

vi gömde oss för dina syskon

och skulle aldrig skiljas åt

Ellen - ungdomsväninna

vi talade om killar

och älskade att doppa limpsmörgåsar i thé

Ella-Kristina - hos dig var jag barnvakt

vi skrattade mycket tillsammans

att du aldrig ledsnade på mig

Geten är borta nu - betar på Saivos ängar

syskonen är skingrade för vinden

limpsmörgåsar doppar jag ibland

men inte smakar de som förr..

***

I min vändikt är nu två på andra sidan regnbågsbron, och tårarna kommer. Min älskade Smörhalva får många cancerkompisar, men det är ingen tröst för mig, och heller inte för de andra anhöriga, som nu står mitt i sorgen.

Igår kväll revs mina sår upp, då jag för en gångs skull slog på TV-apparaten för att se på Saltön. Stackars Kabbe miste sin Gertrud, och vid graven sade han samma ord som jag och Smörhalvan talat mycket om. "Vi skulle ju bli riktigt gamla tillsammans". Visst vet jag att det bara är ett avsnitt ur en serie, men orden grep så hårt tag i mig...

Jag försökte tänka tillbaka några timmar tidigare, då jag ännu en gång blev inviterad till vännerna i grannbyn för ett större evenemang. Underbara människor som ställer upp så för mig, och där kan jag vara precis som jag vill. De förstår mig alltid när jag är som mest ledsen. Ni är ovärderliga, och jag är så glad att ni alla finns för mig. På vägen hem tänkte jag naturligtvis på Smörhalvan, och för ett ögonblick så var jag på väg till honom, innan tårarna hann ifatt mig. Jag behöver ju inte skynda mig - aldrig mer....

Det här är egentligen gårdagens blogginlägg som inte riktigt gjorde som jag ville, men jag hoppas att det går bättre nu.

Jag trodde att jag klarat mig med en gråtattack på morgonen, då Svansen tröstade mig med en tass på mitt knä. Dagen har gått upp och ner med besök av vänner samt plockande med det ena och det andra. Åskan mullrade ett tag så jag stängde av datorn, och då jag senare slog på den, så hade Hjärtegrynet sjungit in sin version av "Var är du min vän" i min e-postkorg. Då kom nästa gråtattack. Hon sjunger så fint och så denna låt! Det finns inga ord att ta till. Saknaden är ännu himmelsvid stor och så stiger sorgen fram - sorgen efter Smörhalvan - ja, var är du min vän? Vintern kommer närmare, och nu blir jag ensam om snöröjningen från gården. Hur det ska gå, ja, det återstår att se. Jag får gå efter ordspråket, att kommer dag så kommer råd.

I mitt plockande hittade jag en dikt som jag har skrivit till Smörhalvan för längesedan, och den heter: 

Mörkret som blev ljus

Långt bort i fjärran såg jag våren skimra

mitt öra mindes trädens sommarsus

och ändå tycktes allt förgäves

i själens mörker fanns ej minsta ljus

då kom en hand och smekte kinden

där tårar alltför ofta rann

och liksom solen en gång stillar vinden

så sjönk min smärta sakta bort

och jag som sagt mig själv så ofta

att aldrig mera älska någon man

jag sveptes in i kärleks vilda vågor

likt stormigt hav mot öde strand

mitt hjärta föll för dina fötter

och du tog upp det varsamt - ömt

och lade det intill eget

då - kom en blixt från himlar sju

den tände oss till eld och lågor

tillsammans sjönk vi in i solens famn

så käre - du som ger mitt liv en mening

var natt och dag och var sekund

din kyss får alla rymder kring oss sjunga

och universum dansar i mitt blod

du finns nu alltid vid min sida

med kärleksfulla ord till tröst

och mörkret blir en del av ljuset 

i dina ögon - när du ler mot mig

dig skall jag älska bortom evigheten

och ännu längre bort ändå

vår kärlek den har inga gränser

den sträckes ut likt spindelns silvertråd

Minnet kommer tassande tillbaka till det ögonblick då jag skrev ner det för första gången, och hur jag kände det då. De fyra sista raderna är nu mycket aktuella för mig, och så kommer de att vara....

Det här kortet hittade jag bland 52 andra, när jag inventerade en diverselåda, Jag skickade detta till Smörhalvan någon gång under vårt första år tillsammans, och nu då jag ser på det så stämmer texten in så väldigt bra. När jag körde hem ikväll från en surströmmingsmiddag hos goda vänner, så tänkte jag på honom med saknaden som kramade mitt hjärta.Visst var det trevligt att umgås över ett middagsbord, men någon fattades - min Smörhalva.

I bilradion hörde jag Lena Nyman:

Jag har nigit för nymånens skära

tre ting har jag önskat mig tyst

den första är du

den andra är du

och den tredje är du min käre....

(Slutet stämmer också in på Smörhalvan):

Han är härlig och stark som ingen

och säll ska jag sova trygg

i hans armar en gång under vingen

av natten tills natt blir dag.....

Många låtar får mig att gråta av sorg och enorm saknad - den här är en av dem. Jag sover inte längre trygg, och aldrig mer i hans armar. Jag känner inte längre hans styrka, och det hjälper inte hur många gånger jag niger för nymånens skära....han kommer aldrig mer tillbaka...

Denna bild är från 2015, med Svansen, och Koljo som var liten valp, samt Dizel som var på sommarlov hos oss. Bakom Smörhalvan syns vägen upp mot berget. Där gick jag i dag igen, och tårarna rann i strida strömmar. Varför ska minnen göra så ont, att smärtan kramar hjärtat i vågor? Varför kommer minnena farande utan att jag har tänkt på dem? Varför blev det så här, att jag nu får vandra ensam där vi förr oftast var tillsammans? Hade vi det för bra, så jag blir straffad med denna olidliga smärta i min ensamhet? Ska man gräla och vara ovänner för att överleva? Men om det inte fanns någon anledning till gräl eller ovänskap? För oss fanns bara kärleken som en stadig bro som bar oss vidare. 

Vi tänkte alltid i samma banor - att göra dagarna så bra som möjligt för varandra, och nu vet jag inte ens var min älskade är, och vem gör dagarna bra för honom? Jag vet bara att jag aldrig mer kan göra något för honom. Aldrig mer...

Den här dagen för två år sedan, såg vi när Gullfia gifte sig med sin Håkan. Då stod glädjen högt i skyn och alla var jublande glada. Grattis på bröllopsdagen ni mina kära...och må ert liv bli lyckligt som det var för oss...

Inte anade jag då, att jag två år senare skulle vandra på "hundarnas hygge" i ensamhet och stor sorg, samt med en djup saknad eftersom Smörhalvan lämnat mig - ja oss alla, och alldeles för tidigt. När jag gick med hundarna i dag, först med Kito, så kändes det något så när bra, eftersom hon inte hann vara så nära Smörhalvan som de andra två, även om han köpte henne för att få en egen älghund.

Det var ju också spännande i buskarna...

Då blev det värre när jag gick med Koljo, och nästan varje meter så minns jag vad vi sade och var Smörhalvan gick. Jag kom också ihåg tuvorna där jag plockade blåbär medan han väntade i bilen. Jag brukade då och då fråga om han inte tröttnade på att vänta, men han svarade alltid att det var ju för vår skull jag plockade...

Här är Koljo på dagens tur...

Det var ju intressant för honom att kolla upp vad lillasyster Kito hade gjort före honom...

Så blev det Svansen, den här gången tog jag ut honom sist av trion. Det är extra tungt att se honom då han springer omkring med eller utan boll. Nu är det jag som får hans uppmärksamhet. Ibland stannar han till och vädrar ut i luften, och jag hoppas att det är Smörhalvan som ger sig tillkänna för honom, men tyvärr inte för mig. Min hela kropp och själ ropar ständigt efter honom: Var är du min käre? För oss var kärleken allt och jag kan inte krama honom längre. Vi kan inte heller viska alla dåraktiga ord vi brukade använda, och ibland tror jag att jag spricker av saknad och längtan efter honom. 

Sista bilden för det här inlägget i dag - det är förstås "husses hund" Svansen med sin boll...

I fredags kom Gullhöna med familj för att stanna till söndag. Det blev en intensiv helg med vedhantering, gräsröjning och mindre måsten. Cyklarna ställdes undan i lidret, och då blev det sorgligt igen. Förut om åren har Smörhalvan och jag cyklat efter vägen åt olika håll. Ibland var vi båda, och vi for också iväg en och en. I år blev det ingen cykling för någon av oss, och känslorna virvlade runt i mitt inre då jag drog ner Smörhalvans cykel för vinterförvaring. Vem som ska använda den senare vet jag inte, och jag har tappat lusten för denna aktivitet. Jag kom ihåg när Smörhalvan fixade till korgar på båda cyklarna, om vi skulle hitta på att ta med något för fikastunder någonstans. Det hände också att, jag cyklade till Jokkmokk och då var korgarna bra för att använda till inköpta varor. Nu har det blivit besvärligt eftersom väg 45 grävs upp på flera ställen samtidigt för reparation. 

En snäll granne från andra sidan viken kom med traktorn och körde upp flera vedlass upp på gården, och sedan skulle detta travas upp på två ställen. några större klabbar klövs eftersom vedmaskinen som hjälpte till att kapa och klyva tidigare, inte klarade av dem. Allt gick bra, och nu är en del av all ved på plats, och då kom tankarna igen på de gångna årens "vederi". Då var det oftast Smörhalvan och jag som höll på - tillsammans. Nu händer detta aldrig mer...

Söndag - då kändes det ordentligt i hela kroppen vad som hänt dagen innan. Slumrande muskelgrupper hade vaknat till och det värkte här och där, så det blev en lugn dag. Mina kära gäster åkte hem till Luleå igen, och tystnaden inföll sig. Här ser ni familjen.

När jag tog in hundarna, så slocknade de ganska kvickt. Det där med att ha gäster kan vara tröttsamt då man vill hålla koll på allt och alla. Så tycker i alla fall Kito..

Vinden friskade i ganska så rejält, så jag fick ringa till en annan av vännerna för att få hjälp med att ankra fast presenningen som skulle ligga på husvagnstaket. Med den hjälpen fungerade det bra efter att vi hade kämpat att fästa linorna från två håll samtidigt. Presenningen som Smörhalvan och jag satte upp förra sommaren hade gjort sitt och blåst sönder på flera ställen, så nu hamnar den på Återvinningscentralen. Det är konstigt det där med minnen och känslor som rinner över totalt ibland. Jag såg, för mitt inre, hur Smörhalvan drog för att få presenningen på plats, och igår tänkte jag att, den där har han hållit i, och nu blir det aldrig mer något liknande...

Senare på kvällen for jag iväg med hundarna som hade motionerat sig själva i hundgården under helgen. De har lärt sig i vilken ordning de ska få gå på en längre tur, och Kito är alltid först. De andra väntar ivrigt på att vi ska komma tillbaka.

Bilden i början av inlägget, är som ni ser av Svansen med sin boll. Vi gick på hygget med mina smärtsamma tankar vid min sida. Någon kanske undrar varför jag går på sådana ställen där de svåra minnena tränger fram varje gång. Jag gör det därför att det är ett bra område att rasta hundarna på, och sträckan kan varieras beroende på hur långt vi går. Jag måste också vänja mig att gå där utan Smörhalvan, fast det gör så skärande ont i mig just nu i denna tid, och den värsta tanken är: Aldrig mer...

Sist gick jag vägen in till vårt jaktområde (jag skriver vårt, fast varken jag eller Smörhalvan kommer att vara med där) med Koljo. Han kände genast igen sig då jag parkerade bilen och vi började gå. Då och då stannade han och tittade utåt myrarna, och ibland lyssnade han intensivt upp mot skogen. Vi passerade de eldplatser där vi brukar stanna och elda under jakten, och alla minnen bara forsade ut som tårar. Vi hade det ju så fint, och återigen frågar jag mig varför Smörhalvan måste lämna oss.  Stackars Koljo - en höst fick han gå och jaga med sin älskade husse - och nu blir det aldrig mer...

Jag avslutar med denna fina dikt av Jon Henrik Fjällgren...

Än en gång får jag varmt tacka er, alla helgens änglar, för all hjälp jag har fått den här gången...

Nästan varje dag möter jag människor som frågar: Hur är det? Jag vet ju att ni frågar i all välmening, men nog förstår ni, att jag mår inte bra, inte alls. Det blir bara värre om ni frågar. För det mesta fungerar min tillvaro något så när, men nu börjar jag tveka inför besök i affärer osv. Tvekar inför frågan hur det är...

Den här dikten skrev jag för väldigt många år sedan, och den speglade mina känslor då, och även nu. 

Min älskade - du är

Min älskade - ditt ansikte är Padjelanta

Dina ögon är sjöarna där rödingen ännu finns kvar

Dina kyssar är varma som arrans lågor

Och i din famn är jag skyddad för Stalo

För smög han utanför kåtan om natten

Nu kör han truckar och grävmaskiner

Liksom renarna flyr för vargen

Så vill jag också fly min väg

Men din röst som viskar likt vinden i fjällbjörkarna

Manar mig att stanna ännu en stund

Midnattssolen förbleknar i skuggan av ditt leende

Norrskenet faller ödmjukt ner vid horisonten

Vår kärlek brinner röd som lingonen på hedarna

Och blodet flyter i våra ådror likt jokkens dans utför fjället

Om inte du fanns - skulle jag vissna

Som hjortronbladen om hösten

Och frysa som isen över sista rödingssjön...

Så skrev jag en gång, och nu har jag inget skydd för Stalo, ingen famn att hämta styrka ur - aldrig mer. Än en gång upprepar jag min vädjan: Fråga inte hur jag mår eller hur jag har det! Det räcker så bra med ett "Hej".

Bilden är från en kväll på hygget år 2012. Den kom fram då jag sökte en helt annan bild, och då är det meningen att jag ska visa den.

Igår hade jag en tuff dag, då jag körde till Porjus för en begravning av en tonårsvän, tillika syster till en svägerska. Eftersom min bil som jag kör mest var hos min bilfixare, så tog jag den som Smörhalvan gillade mest, och då kom svåra minnen fram. Vi hade denna bil då vi åkte upp till Gällivare sjukhus den 7 juni. Det var den kvällen vi fick det tuffa beskedet att min käre drabbats av cancer. Jag fick köra hem ensam den natten, och hur jag klarade det vet jag inte själv. Älgkon med sin kalv stod på nästan samma ställe som vi sett dem då vi åkte upp, och jag minns ännu vad vi talade om under vägen. Minst av allt trodde vi på cancer, men Smörhalvan hade börjat ana det, sade han senare på sjukhuset då vi väntade på läkaren. Nu på min färd till Porjus och hem kom minnena allt närmare mig och tårarna rann.

Begravningen i Porjus var känslosam. Det var ju inte så längesedan vi hade begravningsgudstjänst för Smörhalvan. Min ungdomsvän hade också cancer, och reste iväg bara några dagar efter att min käre lämnat oss. Några av begravningsgästerna hade jag mött tidigare, så det kändes i hjärterötterna. Min svägerska var djupt tagen av det hela, och det förstår jag mycket väl. Jag kramade henne ofta och sade att jag älskar henne så mycket, och hon har också betytt en hel del för mig, så de orden var inte svåra att säga. Hon och hennes man, min bror, levde också i ett harmoniskt förhållande precis som jag och Smörhalvan, och vi har alltid haft nära kontakt med varandra. Nu är våra kära på andra sidan regnbågsbron, och jag hoppas att de har mycket roligt tillsammans. Vi, som är kvar här och nu, får försöka bita ihop och gå vidare. Barn och barnbarn finns ju, men de kan aldrig helt ersätta förlusten av dem som gått vid vår sida i många, många år...

Då jag kom hem, så ringde jag till en av våra hjälpsamma grannar, som fixade luft i ett par däck på gräsklipparen, och sedan klippte jag gräset åt honom och hans sambo, åt den närmaste grannen som också är ensam, men som är uppe i fjällen med sina barn och barnbarn. Sist fixade jag till gräset på gården, väl bevakad av duvorna som jag matar varje dag. Jag tänkte att jag skulle jobba fysiskt, så de sorgsna tankarna skulle ge vika, och det gick väl si så där. När jag tagit in vovvarna för kvällen letade jag en tidningsartikel som jag sparat, och som jag nu skulle läsa. Den hittade jag inte, men däremot en korsordsbilaga från en tidning som kom till årsskiftet. Jag hade sparat den, eftersom det var så fina bilder som illustrerade orden, och vi hade inte löst allt. Nu fick jag den i mina händer och då blev det en ny tåreflod. Jag kände igen min älskades handstil i flera av kryssen, och minns då undringarna vi hade. Någon gång ska jag försöka att ensam lösa alltihop, men bilagan kommer jag att spara ett tag till, fast jag aldrig mer får hjälp av min Smörhalva....