Ännu en tung dag är till ända. Jag var med och tog farväl av min barndoms lekkamrat, och begravningsgudstjänsten hölls i Jokkmokks kyrka. Det blev tufft för mig. Då kyrkklockorna började ringa så var jag tillbaka till den dag då min älskade Smörhalva begravdes. Solljuset föll in genom fönstren precis som den dagen innan regnet kom.Jag såg på altartavlan, och bilden av vårt bröllop steg fram - den lyckliga dagen i maj 1989.  Det var samma präst den här gången också, och det medverkade till en dov, skärande smärta inom mig. Så länge som psalmer och ord växlade gick det något så när bra, men den stora paniken grep tag i mig då många fler kom fram för att beklaga min sorg. Kramar och frågor fick mig helt ur balans, och det var bra att jag fick åka ner till kyrkogården med omtänksamma människor. Där var det så dags för de sista orden vid barndomsvännens öppna grav - jag sade dem på samiska, vårt modersmål: Sov i ro, min Salto-kamrat. Den sorgliga akten avslutades med psalmen "Härlig är jorden", som också sjöngs vid Smörhalvans bår, och en av de psalmer som han älskade mest. Det gjorde så ont, fruktansvärt ont, som ingen som inte har varit med om någon  liknande händelse kan föreställa sig, och det blev alldles för mycket för mig. Tack ändå, för att jag fick vara med och dela denna dag....

När jag då kom hem, så fick jag besök av kära vänner från byn och från Stockholm. Det lindrade en hel del eftersom samtalen hölls på en annan nivå, och vi talade bland annat om kommande aktiviteter, som jag får se fram emot...