Igår vaknade jag först kl.6.40 på morgonen, och trodde inte mina ögon förrän jag kollat på andra klockor. Hundarna sov också, och då jag klev upp ur sängen tittade de på mig som om de undrade vad jag skulle göra så tidigt! jag tror att det berodde på aktiviteterna kvällen före då jag var ute med dem i totalt tre och en halv timme. 

Det började ju regna senare under förmiddagen, och då tog jag in vovvarna, och sedan sov vi i tre timmar till! Otroligt, men skönt!

Då knyter jag an till rubriken. För en månad sedan samlades vi i kyrkan för att ta farväl av min älskade Smörhalva. Jag upplevde allt igen och tårarna rann i floder vid minnet av dels hans bortgång och dels av hans begravning. Det regnade mycket den dagen, och så även igår. Himlen känner min smärta och hjälper mig med sitt regn. Så tolkar jag gårdagens väder i alla fall. Jag tyckte ju att det kändes bra efter att jag och vovvarna hade sovit så mycket, men det var nog för att jag skulle få nya krafter till min gråt. Saknaden är enormt stor, och ibland undrar jag hur jag ska orka med att vara ensam utan mitt livs kärlek. Vänner och bekanta säger då och då, att jag måste orka, och att jag är stark, men jag försöker dra mig framåt dag för dag. Varför ska jag orka? Varför tror många, att jag är stark? Det är jag inte, och jag tänker varje dag på honom som var vid min sida i drygt 29 år. Jag får också höra, att jag ska vara glad för dessa år, och visst är jag det, men jag ville ju ha kvar honom ännu längre. Vi skulle ju göra så mycket. Nu är alla tankar på sådant lagda i ett okänt rum, och kommer att förbli där väldigt länge. Just nu känns det som om dörren till det rummet aldrig kommer att öppnas. Varför ska jag uppsöka de platser vi skulle se, och där jag aldrig varit förut? Varför och varför och varför? Detta ord snurrar för det mesta i mitt huvud, liksom - Aldrig mer....