I tidig morgon såg jag solen färga trädens toppar i guldbruna toner. Himlen var klar utan en enda molntapp, så när jag gjort den första rastningen av vovvarna hängde jag ut sängkläder till vädring. Det var ett tag sedan, så det var nog välbehövligt. Som vanligt var mina tankar hos Smörhalvan - hans täcke, hans kuddar, och de gav mig hjärtesmärtor igen. Visst! Jag bäddar så klart hans del av sängen också. Vovvarna ligger ju där under nätterna numera, och Smörhalvan tycker nog det är självklart att mina kompisar finns där intill, när han nu inte själv kan göra det.Ibland vaknar jag på natten då någon vänder på sig och sträcker ut sig, och för ett ögonblick tror jag att jag har drömt allt om cancern, och att det är Smörhalvan som ligger där vid min sida. Men som vanligt blir det - Aldrig mer...

Sedan var det dags för ett pass vid vedklyven, och vidare ett snabbt ärende till Jokkmokk...nåja, så snabbt var det inte. Vägen dit tog verkligen tid fast jag försökte parera groparna, och så alla gruspartier...Bra att jag inte var på väg till ett tidsbestämt möte, utan kunde ta det lugnt och vänta tills det blev min tur att passera ett visst avsnitt. Det finns ju de som har bråttom , och kör om i gruspartierna och deras bilar hoppar och studsar. Hoppas de har bra stötdämpare.

Hemma igen - då var det dags att gå iväg med vovvarna, och förstås en i taget som vanligt. Sist i dag var Svansen och vi hann upp på berget igen. På vägen ner fick han vittring på en lerig grop i ett dike. Jag kunde höra Smörhalvans suckar över "Lerprinsen". Det tog ett tag innan vi kom ner till bilen, och kunde åka hem och ner till sjön, eftersom någon hade ordnat ett bad för sig själv som ni ser i början av inlägget.

Jag hittade några höstmurklor och minnets vingar tog mig tillbaka till våren, då Smörhalvan kom hem med murklor till mig. Han hade också gått upp på berget, och fann svamparna på vägen ner. Det kommer att bli så jobbigt den stund jag ska ta fram en burk från frysen och tillaga innehållet. Jag minns hans glädje då han överräckte påsen till mig, och jag blev lika glad över att få den. På Mors Dag för två år sedan var vi också och gick där på hygget, och då kom han med ett stort leende och överräckte en murkla som Morsdagspresent! Han hittade inga fler då, men hans tanke att ge mig denna enda var helt underbar, och nu blir det - Aldrig mer. Jag får citera en vän som skrev så här tidigare (tror att jag nämnt det i ett annat inlägg): Livet övervinner döden. Kärleksbandet är obrutet.