För två år sedan var Koljo en liten valp. Då det var höstmarknad tog Smörhalvan och jag med oss honom, så alla skulle få se denna omskrivna vovve "live". När jag ser på denna bild där två av mina kära poserar, så är det dags för tårar igen. I år hade jag inte tänkt att besöka marknaden, men har faktiskt ändrat mig, så jag ska väl gå dit i morgon då bättre väder utlovats. Jag vet att det kommer göra ont i mig, men jag måste gå igenom denna smärta, och det är ett annat sätt att ta mig igenom sorgeperioden. Det första är ju att vandra på alla vägar, stigar och till alla platser som vi varit tillsammans, och det har jag ju börjat jobba med. Lätt är det absolut inte, men jag försöker tänka som så, att om jag går där och gråter, så måste smärtan ge vika någon gång eller i alla fall mildras. Just nu känns det som om regnet hjälper mig att gråta. Ibland vet jag inte vad jag ska säga eller göra. Jag bara går omkring och plockar med det ena och det andra utan mening eller mål, och ingenting blir gjort. Vad gör det egentligen? En del måste man inte göra, och speciellt inte nu när Smörhalvan inte längre finns hos mig, och i min själ ekar orden - Aldrig mer...