Det här är egentligen gårdagens blogginlägg som inte riktigt gjorde som jag ville, men jag hoppas att det går bättre nu.

Jag trodde att jag klarat mig med en gråtattack på morgonen, då Svansen tröstade mig med en tass på mitt knä. Dagen har gått upp och ner med besök av vänner samt plockande med det ena och det andra. Åskan mullrade ett tag så jag stängde av datorn, och då jag senare slog på den, så hade Hjärtegrynet sjungit in sin version av "Var är du min vän" i min e-postkorg. Då kom nästa gråtattack. Hon sjunger så fint och så denna låt! Det finns inga ord att ta till. Saknaden är ännu himmelsvid stor och så stiger sorgen fram - sorgen efter Smörhalvan - ja, var är du min vän? Vintern kommer närmare, och nu blir jag ensam om snöröjningen från gården. Hur det ska gå, ja, det återstår att se. Jag får gå efter ordspråket, att kommer dag så kommer råd.

I mitt plockande hittade jag en dikt som jag har skrivit till Smörhalvan för längesedan, och den heter: 

Mörkret som blev ljus

Långt bort i fjärran såg jag våren skimra

mitt öra mindes trädens sommarsus

och ändå tycktes allt förgäves

i själens mörker fanns ej minsta ljus

då kom en hand och smekte kinden

där tårar alltför ofta rann

och liksom solen en gång stillar vinden

så sjönk min smärta sakta bort

och jag som sagt mig själv så ofta

att aldrig mera älska någon man

jag sveptes in i kärleks vilda vågor

likt stormigt hav mot öde strand

mitt hjärta föll för dina fötter

och du tog upp det varsamt - ömt

och lade det intill eget

då - kom en blixt från himlar sju

den tände oss till eld och lågor

tillsammans sjönk vi in i solens famn

så käre - du som ger mitt liv en mening

var natt och dag och var sekund

din kyss får alla rymder kring oss sjunga

och universum dansar i mitt blod

du finns nu alltid vid min sida

med kärleksfulla ord till tröst

och mörkret blir en del av ljuset 

i dina ögon - när du ler mot mig

dig skall jag älska bortom evigheten

och ännu längre bort ändå

vår kärlek den har inga gränser

den sträckes ut likt spindelns silvertråd

Minnet kommer tassande tillbaka till det ögonblick då jag skrev ner det för första gången, och hur jag kände det då. De fyra sista raderna är nu mycket aktuella för mig, och så kommer de att vara....