Denna bild är från 2015, med Svansen, och Koljo som var liten valp, samt Dizel som var på sommarlov hos oss. Bakom Smörhalvan syns vägen upp mot berget. Där gick jag i dag igen, och tårarna rann i strida strömmar. Varför ska minnen göra så ont, att smärtan kramar hjärtat i vågor? Varför kommer minnena farande utan att jag har tänkt på dem? Varför blev det så här, att jag nu får vandra ensam där vi förr oftast var tillsammans? Hade vi det för bra, så jag blir straffad med denna olidliga smärta i min ensamhet? Ska man gräla och vara ovänner för att överleva? Men om det inte fanns någon anledning till gräl eller ovänskap? För oss fanns bara kärleken som en stadig bro som bar oss vidare. 

Vi tänkte alltid i samma banor - att göra dagarna så bra som möjligt för varandra, och nu vet jag inte ens var min älskade är, och vem gör dagarna bra för honom? Jag vet bara att jag aldrig mer kan göra något för honom. Aldrig mer...