Den här dagen för två år sedan, såg vi när Gullfia gifte sig med sin Håkan. Då stod glädjen högt i skyn och alla var jublande glada. Grattis på bröllopsdagen ni mina kära...och må ert liv bli lyckligt som det var för oss...

Inte anade jag då, att jag två år senare skulle vandra på "hundarnas hygge" i ensamhet och stor sorg, samt med en djup saknad eftersom Smörhalvan lämnat mig - ja oss alla, och alldeles för tidigt. När jag gick med hundarna i dag, först med Kito, så kändes det något så när bra, eftersom hon inte hann vara så nära Smörhalvan som de andra två, även om han köpte henne för att få en egen älghund.

Det var ju också spännande i buskarna...

Då blev det värre när jag gick med Koljo, och nästan varje meter så minns jag vad vi sade och var Smörhalvan gick. Jag kom också ihåg tuvorna där jag plockade blåbär medan han väntade i bilen. Jag brukade då och då fråga om han inte tröttnade på att vänta, men han svarade alltid att det var ju för vår skull jag plockade...

Här är Koljo på dagens tur...

Det var ju intressant för honom att kolla upp vad lillasyster Kito hade gjort före honom...

Så blev det Svansen, den här gången tog jag ut honom sist av trion. Det är extra tungt att se honom då han springer omkring med eller utan boll. Nu är det jag som får hans uppmärksamhet. Ibland stannar han till och vädrar ut i luften, och jag hoppas att det är Smörhalvan som ger sig tillkänna för honom, men tyvärr inte för mig. Min hela kropp och själ ropar ständigt efter honom: Var är du min käre? För oss var kärleken allt och jag kan inte krama honom längre. Vi kan inte heller viska alla dåraktiga ord vi brukade använda, och ibland tror jag att jag spricker av saknad och längtan efter honom. 

Sista bilden för det här inlägget i dag - det är förstås "husses hund" Svansen med sin boll...