Nästan varje dag möter jag människor som frågar: Hur är det? Jag vet ju att ni frågar i all välmening, men nog förstår ni, att jag mår inte bra, inte alls. Det blir bara värre om ni frågar. För det mesta fungerar min tillvaro något så när, men nu börjar jag tveka inför besök i affärer osv. Tvekar inför frågan hur det är...

Den här dikten skrev jag för väldigt många år sedan, och den speglade mina känslor då, och även nu. 

Min älskade - du är

Min älskade - ditt ansikte är Padjelanta

Dina ögon är sjöarna där rödingen ännu finns kvar

Dina kyssar är varma som arrans lågor

Och i din famn är jag skyddad för Stalo

För smög han utanför kåtan om natten

Nu kör han truckar och grävmaskiner

Liksom renarna flyr för vargen

Så vill jag också fly min väg

Men din röst som viskar likt vinden i fjällbjörkarna

Manar mig att stanna ännu en stund

Midnattssolen förbleknar i skuggan av ditt leende

Norrskenet faller ödmjukt ner vid horisonten

Vår kärlek brinner röd som lingonen på hedarna

Och blodet flyter i våra ådror likt jokkens dans utför fjället

Om inte du fanns - skulle jag vissna

Som hjortronbladen om hösten

Och frysa som isen över sista rödingssjön...

Så skrev jag en gång, och nu har jag inget skydd för Stalo, ingen famn att hämta styrka ur - aldrig mer. Än en gång upprepar jag min vädjan: Fråga inte hur jag mår eller hur jag har det! Det räcker så bra med ett "Hej".