Alla inlägg den 8 augusti 2017

Av Maj-Britt - 8 augusti 2017 19:16

 

Söndag - då gjorde jag ingenting som krävde fysisk hantering. Istället åkte jag runt i byn och ägnade mig åt socialt umgänge. Jag besökte två vänner, som båda mist sina livsledsagare, en av dem för inte så längesedan, och den andra för en hel del år sedan. Det kändes fint att utbyta tankar om vad som varit, och hur de kände det då deras partner passerat regnbågsbron. Jag är inte ensam om alla dessa känslor. Visst visste jag det sedan förut, men nu blev det mer påtagligt när vänner berättade, och det var precis samma tankar som jag har nu. Sociala kontakter är bra då man kan se personen man talar med öga mot öga. De har gått vidare, var och en på sitt sätt, och nu måste jag ta ett ordentligt tag om vandringsstaven för att ta mig framåt.


Igår var jag och handlade, bland annat hundmat, och då mindes jag förstås då Smörhalvan lyfte säckarna så lätt som om de bara vägde några gram. Jag har påbörjat att ta upp mat till vovvarna från den andra säcken som han bar då han var någorlunda bra och kunde ta dem. Nu var de genast tyngre och tårarna rann igen då jag lyfte en säck dels i bilen och sedan vidare tills den kom på plats i matkällaren. Varje dag i drygt en månad har jag nu gråtit mer eller mindre, men smärtan vill inte ge vika det allra minsta. Jag undrar som så många gånger förut varför Smörhalvan kallades bort från mig. Det måste ju ha en mening, men vad? Och varför hände det så fort?


I dag gick jag och Svansen iväg igen. Målet var samma berg som vi gick till förra gången, och på bilden i början av inlägget har han tagit plats på en av "sina stenar". Vi gick och gick och följde nya stigar utan att veta vart vi skulle, och jag kom på mig själv att tänka, att nu har jag inte bråttom hem. Det är ju ingen Smörhalva som väntar på att jag ska komma - aldrig mer. Då var det dags för tårar och kramar i Svansens päls, och han satt tåligt kvar vid min sida tills jag reste mig upp och fortsatte gå. 

På ett ställe hittade han en ny sten, som han hoppade upp på. Det var som han kollade att allt var okej. Jag vet inte varför hans färger ser så konstiga ut, nästan som om han är mer rödtonad än vit.

 

Jag hittade en ny stig, troligen en så kallad viltstig, eftersom den inte var så bred, så den valde jag att utforska med hjälp av min kompis. Han sprang ivrigt före mig tills vi kom till ett så kallat myrspänne. Där hittade han en grop med vatten som han slängde sig i. När han klev upp därifrån var han brun under magen och på alla benen. På bilden ser han snygg ut, men det var då...Här ser han mer naturlig ut.

 

När vi kom hem fick jag åka direkt ner till sjön så han fick simma och få bort allt brunt som han fått på sig. Det hade han inget emot.

Sedan var det Kitos tur att gå och undersöka alla spännande dofter. Jag är så glad att det fungerar så bra med att koppla syskonparet i lounge-linan. De har nu upptäckt hur långt de kan gå innan jag säger stopp i andra änden. Det jag inte begriper är, hur en liten hund kan bli som en betongklump och helt omöjlig att rubba ibland då en spännande doft övertar intresset.


Koljo fick ta sista passet, och då började det regna när vi klev ur bilen, men som tur var så höll det inte i sig så länge. Han styrde sina steg ganska målmedvetet och tittade åt det håll där Smörhalvan brukade gå när vi var ute allihop. Kanske han ändå gick där - osynlig för mina ögon, men inte för Koljos. Mina tårar blandades med regndropparna och på sätt och vis kändes det skönt att jag kunde gå där och gråta utan att någon såg det. Koljo stannade till ibland, tittade och kom tillbaka till mig innan han vände om och fortsatte på sin färd. Hundarna börjar bli vana vid mina gråtattacker, och ofta försöker de trösta mig på sitt sätt. Jag känner mig så glad ändå att jag har dem, och kan gå ut i skog och mark med dessa trogna vänner. Den här dagen hade jag glömt GPS:en hemma, men vi var ute totalt fem timmar. Jag tror att jag kommer att sova gott i natt.


För övrigt fyller dottern Gullhöna år i dag, och jag minns detta datum för 24 år sedan då vi hade en vän med tre barn på besök. Smörhalvan hade fått en kalkon som jag ugnsstekte, och den blev förstås huvudrätten. Vi var nog tio stycken som åt med god aptit, och ändå blev det kvar en hel del. Det blev matsäck till Smörhalvan hela veckan efter fast jag varierade den då med olika tillbehör. Efter detta ville han inte höra talas om kalkon förrän det hade gått väldigt många år... Ett minne med vemod, för nu är både vännen och Smörhalvan på andra sidan regnbågsbron...


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se