I dag kom tre änglar på besök. de hade inte vita långa klänningar och stora vita vingar, men jag kände genast, att dessa tre är verklighetens änglar. De skulle, med hjälp av en vedmaskin kapa och klyva vedlasset som kom för ett par veckor sedan. Jag följde med stort intresse vedhanteringen. På bilden ovan diskuterar änglarna om hur de ska gå till väga. Smörhalvan visste om detta, eftersom jag fått höra om denna hjälpinsats medan han låg sjuk hemma, så nu kändes det som om han stod bredvid mig och såg på.

Det går verkligen fort med en sådan maskin, och nu fick jag se en sådan på nära håll. Jag har ju sett någon tidigare, men inte brytt mig om att titta närmare på den. 

Då och då gick jag ner med förfriskningar till änglarna, och plötsligt var de fyra! 

De största stockarna och klabbarna blir åtgärdade senare. Till och med änglar har sin begränsning...

Så här såg det i alla fall ut då allt det andra var klart. Jag får en hel del att göra har jag förstått, men det ser jag fram emot eftersom jag inser att jag inte behöver frysa under den kommande vintern. Mågpärlorna får också göra en insats senare. 

Smörhalvan är nog nöjd över att min vedförsörjning är räddad, och han är nog väldigt glad att jag hade så fina änglar till min hjälp. I mina ögon har tårarna tryckt på mest hela dagen över all denna godhet som strömmat mot mig, och jag vet inte vad jag ska göra för att kunna återgälda änglarnas arbete. Inget annat än att frambringa ett djupt och innerligt av hjärtat varmt tack....

Den här bilden togs i augusti 2014, då det var bra badväder hela sommaren. Smörhalvan slog sitt eget rekord och simmade i sjöarna 25 gånger. Tidigare och senare blev det bara två gånger varje år, och i år ingenting alls...

Igår var dagen tung för mig, och det var förstås därför att det var en månad sedan han lämnade oss. Jag valde att gå ensam på en del platser där vi varit förut om åren, och minnet visade på var han suttit och var vi gått. Smärtan var olidlig, men inga tårar kom. Det var som om sorgen blockerat alla kanaler.

Jag fick senare besök av ung mor med en bedårande liten dotter, som förtjusade mig ett tag. Den lilla gillade tydligen mig, eftersom hon ville att jag skulle följa med då de skulle gå hem. När vi gick så kollade hon då och då att jag var med, så det värmde mitt stelnade hjärta. Tack snälla ni för att ni kom.

Mot kvällen blev det extra jobbigt igen. Då kom tårarna och de bara rann och rann, och det är konstigt att det ännu finns vätska kvar till sorgens floder. Jag åkte då iväg till goda vänner och stannade där några timmar innan jag for hem igen.

Natten blev ganska lugn. Jag sov på min sida av sängen och två av vovvarna valde att lägga sig på Smörhalvans plats. Där har de legat många nätter och vaktar sitt revir med olika morranden mot varandra.

I dag kände jag mig ganska okej, om man nu kan säga så - tills jag slog på radion. Lisa Syrén hade laddat tidigare med ett program med minnen, och då var det Gunnar Wiklund som rev upp mina sår igen: "Jag ej begrep när du mig övergav - hur jag än dig söker som molnen över hav - jag bara vet att ingenstans du finns - ändå ut i världen är du den jag minns........."

Solen, som han älskade lyser över byn i dag, och jag hoppas så, att min käre också ser den. Han som var solen i mitt liv.

Det är fortfarande svårt att fatta att min älskade har lämnat mig, och många säger att sorgen och saknaden kommer att mildras med tiden samt att jag ska tänka på allt det fina vi hade tillsammans. Så har jag kanske sagt till någon som tidigare hade det svårt, men nu är jag själv i samma situation, och jag vet att det inte alls är så lätt. Ibland undrar jag hur jag ska orka gå vidare utan honom, trots att vännerna säger att jag är stark......