Jag hade inte tänkt skriva något nytt på bloggen i dag, men så hände något som fick mig att nu efteråt börja gråta igen. Det var hjälp från vänliga och snälla människor, och jag tänker, att så länge jag kan, och om hälsan står mig bi, så ska jag stanna här i byn där vänligheten strömmar emot mig. Visst har jag tidigare tyckt att här bor många rara människor, men nu blir den tanken toppad rejält. Tack och åter tack för att ni ställer upp för mig. Det betyder så väldigt mycket att mötas av empati.

Det hände även igår då ett par på en snabbvisit kom och gav mig två hinkar med hjortron! De skulle vidare ner till Piteå, men stannade till med denna fina gåva. Jag känner mig verkligen lycklig lottad med sådana vänner, och någon betalning för dessa bär ville de inte heller ha. Så i dag har jag kokat en del, och resten har hamnat i frysen. Det doftade sommar som dottern Gullhöna brukade säga, då jag kokade sommarens bär medan hon ännu bodde hemma.

Det stannade inte med hjortronen igår, utan jag fick också en "köpesbukett" med underbara vackra blommor. Tack min kära vän där någonstans i Sverige. Jag har många brevkamrater, men ännu kan jag inte komma igång med att besvara breven som jag fått de senaste två månaderna. Eftersom vi känner varandra rätt väl, och känner till det mesta om familjerna känns det så tungt att bli familjär med ett brev. Det går bättre att skriva på bloggen för då får känslorna ett annat perspektiv.

Allt detta gör att jag saknar Smörhalvan ännu mer, och tårarna kommer igen. Han hade en osviklig förmåga att bedöma människor, och jag minns ofta att han sade: han är bra, hon är bra, de är snälla. Det stämde alltid, och visst ser jag nu var medmänskligheten finns även om jag inte säger det.

Nu närmar sig augustifesternas tid, och då tänker jag på kräftorna som första steg. Smörhalvan hade inte ätit sådana skaldjur innan jag kom in i hans liv, men han lärde sig snabbt att skala och älska dem. Vi hade så mysiga stunder då vi satt och småpratade medan vi åt och sörplade. Nu kan jag inte tänka mig ett kräftkalas hos någon annan, men jag ska i alla fall köpa en förpackning. Jag får väl skala allihop och sedan frysa ner kräftstjärtarna som blir över. Minnena kommer att göra väldigt ont i mig, men gråten och regnet får skölja bort den värsta smärtan, och ännu en gång vet jag, att det blir aldrig jag och Smörhalvan mer - aldrig mer...

Surströmmingen däremot, kan jag tänka mig att äta ihop med någon bekant, och jag vet inte varför det går bättre än kräftorna. De senaste åren åt vi strömmingen utan lök och allt annat som folk vill ha. Vi tyckte att den smakade bättre utan lök. Vi köpte också det mjuka brödet som vanligen används till Tacos. Det var alldeles perfekt att göra klämmor med, och så gick de inte sönder lika lätt som mjukt tunnbröd. Det obligatoriska var tomaterna efteråt. De neutraliserade smaken, och rapandet uteblev. Vi satt ofta i husvagnen eller i myggpaviljongen med tända ljus, och dryftade det ena och andra medan vovvarna slappade i hundgården. Då hände det att vi sade till varandra att: Tänk så bra vi har det! När skymningen föll och ljusens lågor framträdde mer kunde vi sitta och bara vara i vår egen värld. Jag saknar dessa stunder så väldigt mycket, likaväl som dem vid köksbordet och framför TV:n.

I dag försökte jag lösa korsord igen, och då kom jag till sidan med hans favorit som han alltid började med. Då blev det ett nytt "aldrig mer". Gång på gång hamnar jag i en situation då jag kan säga dessa två ord som gör så skärande ont i mig.

Nu blev det en utläggning om sorg och saknad på grund av olika människors vänlighet, som forsade över mig. Det är inte bara sorg och saknad som får mig att fälla tårar, utan det är också empatin. All godhet får mig att minnas min älskade Smörhalvas omsorger, och då skimrar minnets pärlor ännu starkare...

Tack än en gång, ni som finns här för mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...