Jag hade inte tänkt skriva något nytt på bloggen i dag, men så hände något som fick mig att nu efteråt börja gråta igen. Det var hjälp från vänliga och snälla människor, och jag tänker, att så länge jag kan, och om hälsan står mig bi, så ska jag stanna här i byn där vänligheten strömmar emot mig. Visst har jag tidigare tyckt att här bor många rara människor, men nu blir den tanken toppad rejält. Tack och åter tack för att ni ställer upp för mig. Det betyder så väldigt mycket att mötas av empati.

Det hände även igår då ett par på en snabbvisit kom och gav mig två hinkar med hjortron! De skulle vidare ner till Piteå, men stannade till med denna fina gåva. Jag känner mig verkligen lycklig lottad med sådana vänner, och någon betalning för dessa bär ville de inte heller ha. Så i dag har jag kokat en del, och resten har hamnat i frysen. Det doftade sommar som dottern Gullhöna brukade säga, då jag kokade sommarens bär medan hon ännu bodde hemma.

Det stannade inte med hjortronen igår, utan jag fick också en "köpesbukett" med underbara vackra blommor. Tack min kära vän där någonstans i Sverige. Jag har många brevkamrater, men ännu kan jag inte komma igång med att besvara breven som jag fått de senaste två månaderna. Eftersom vi känner varandra rätt väl, och känner till det mesta om familjerna känns det så tungt att bli familjär med ett brev. Det går bättre att skriva på bloggen för då får känslorna ett annat perspektiv.

Allt detta gör att jag saknar Smörhalvan ännu mer, och tårarna kommer igen. Han hade en osviklig förmåga att bedöma människor, och jag minns ofta att han sade: han är bra, hon är bra, de är snälla. Det stämde alltid, och visst ser jag nu var medmänskligheten finns även om jag inte säger det.

Nu närmar sig augustifesternas tid, och då tänker jag på kräftorna som första steg. Smörhalvan hade inte ätit sådana skaldjur innan jag kom in i hans liv, men han lärde sig snabbt att skala och älska dem. Vi hade så mysiga stunder då vi satt och småpratade medan vi åt och sörplade. Nu kan jag inte tänka mig ett kräftkalas hos någon annan, men jag ska i alla fall köpa en förpackning. Jag får väl skala allihop och sedan frysa ner kräftstjärtarna som blir över. Minnena kommer att göra väldigt ont i mig, men gråten och regnet får skölja bort den värsta smärtan, och ännu en gång vet jag, att det blir aldrig jag och Smörhalvan mer - aldrig mer...

Surströmmingen däremot, kan jag tänka mig att äta ihop med någon bekant, och jag vet inte varför det går bättre än kräftorna. De senaste åren åt vi strömmingen utan lök och allt annat som folk vill ha. Vi tyckte att den smakade bättre utan lök. Vi köpte också det mjuka brödet som vanligen används till Tacos. Det var alldeles perfekt att göra klämmor med, och så gick de inte sönder lika lätt som mjukt tunnbröd. Det obligatoriska var tomaterna efteråt. De neutraliserade smaken, och rapandet uteblev. Vi satt ofta i husvagnen eller i myggpaviljongen med tända ljus, och dryftade det ena och andra medan vovvarna slappade i hundgården. Då hände det att vi sade till varandra att: Tänk så bra vi har det! När skymningen föll och ljusens lågor framträdde mer kunde vi sitta och bara vara i vår egen värld. Jag saknar dessa stunder så väldigt mycket, likaväl som dem vid köksbordet och framför TV:n.

I dag försökte jag lösa korsord igen, och då kom jag till sidan med hans favorit som han alltid började med. Då blev det ett nytt "aldrig mer". Gång på gång hamnar jag i en situation då jag kan säga dessa två ord som gör så skärande ont i mig.

Nu blev det en utläggning om sorg och saknad på grund av olika människors vänlighet, som forsade över mig. Det är inte bara sorg och saknad som får mig att fälla tårar, utan det är också empatin. All godhet får mig att minnas min älskade Smörhalvas omsorger, och då skimrar minnets pärlor ännu starkare...

Tack än en gång, ni som finns här för mig.

I dag hamnade jag i, vad jag kallar för minnenas morgon. Det gick inte att få kontakt med Internet, så det blev att gå igenom några gamla tidningar. Ett reportage fick mig att minnas den sommaren då vi åkte på vägen mot Kvikkjokk och kollade på kommunens resmål. Vi hade tur med vädret och njöt av naturens skönhet. Det första stoppet blev vid skvaltkvarnen där man maler mjöl en gång varje sommar, för att visa hur det går till. Vi gick där med våra kameror och tog foton som just då fångade våra blickar.

Vi talade om att vi skulle ha fått bli förflyttade tillbaka till den tid då kvarnen ständigt var i bruk, bara en dag, och få prata med människorna som levde då. De hade nog haft mycket att berätta.

Nästa stopp blev på parkeringen vid Köpenhamn, inte långt från Kvikkjokk, och där gick vi upp till Brudslöjan. Smörhalvan gick sista biten i förväg för att kolla om jag skulle kunna ta mig upp på toppen, och så kom han tillbaka dit där jag satt. Han sade att det var svårt på vissa partier, "men jag är ju med och hjälper dig". Så vi krånglade oss upp och jag fick se den underbara vyn och tog även några bilder därifrån. Sommaren därpå skulle jag upp igen, men då hade vi så många sommarbesök och ibland var inte vädret bra - men nu i år hade vi bestämt oss för en ny vandring. Det blev ju inte så, som ni vet. Smörhalvan blev hastigt sjuk, och det blir aldrig mer någon tur för mig heller. Jag har ju ingen som är med och håller min hand i de svåra partierna, men jag är glad att vi ändå fick uppleva detta tillsammans. Så här såg det ut från toppen.

Från detta gick minnenas väg vidare till alla kommunens resmål dit vi har varit, och vi träffade aldrig på någon annan människa under våra vandringar. Många av turerna gick också till de ställen som Smörhalvan upptäckt på sina jobb, upp på berg och ner i dalar, genom skogar och på kalhyggen. Det var som om vi gick i en kärlekens bubbla, och alltid tillsammans. Jag tänkte nu, att jag aldrig mer kan få nya upplevelser att minnas med min Smörhalva, och tårarna rinner igen - vi hade det så bra - kanske alldeles för bra, för att det skulle få fortsätta.

Vi var ju aldrig rika, om man ser på den ekonomiska biten, men vi var så rika eftersom vi hade varandra och kunde uppleva saker som är få förunnat. Mer än en gång tänkte jag då på alla som gärna ville komma ut, men inte hade möjligheten, och se på naturens skönhet, och jag önskade då att jag kunde ge dem allt vackert genom mina ögon. Smörhalvan sade då ofta, att det var tur att det var vi som var just där, där, där och där och fick se det som kom fram för våra blickar. Han sade också, att det finns ju ändå andra människor som är ute, men alla ser inte det vi ser. Vi var ju två halvor som hörde ihop och vi hade samma synsätt på vad det än var....men nu har jag mist min käre halva, och känner mig så vilsen utan hans hand att hålla i...

Jag avslutar detta inlägg från en förtrollad augustinatt då vi stannade till på Dammen vid Messaure, och jag tog denna bild. Ni har ju sett den förut, men den tål att visas igen.