Dessa ord vill jag rikta till er alla som ger oss sympatier på FB. Jag läser dem, det gör jag, men jag orkar inte svara på era inlägg, men det värmer att ni tänker på oss. Jag kämpar just nu en kamp om att kunna gå vidare utan min käre Smörhalva, och nu är jag tvingad att försöka klara mig utan honom. Visst vet jag att han inte lider mer, men så många varför vandrar i mitt huvud. Ett varför är "varför fick han inte en chans att prova på cellgifterna"?

Vad ska jag lära mig av detta? Jag älskade honom så mycket, och för mig fanns det bara han och jag älskar honom och hans gärningar för mig fortfarande. Han överraskade mig ofta med olika presenter som jag verkligen har nytta av, som till exempel skor, kläder, kikare, samt en GPS, som jag använder ute i naturen. Då jag kom hem från en knäoperation lagom till en vintermarknad, så kom han hem med en liten tavla föreställande en ros, och med texten "I love you".

Men tillbaka till era inlägg: Jag läser dem, och tackar er för ert deltagande.

Ni som läser detta, och har en livskamrat som inte riktigt drar åt samma håll som ni gör - försök att enas utan gräl. Det kan bli så, att en dag är ni ensamma, och då kommer tankarna som just nu snurrar i mitt huvud - aldrig mer. Smörhalvan och jag hade ett fint liv tillsammans, och vi stretade sida vid sida vad det än gällde. Vi delade sorgen över dem som gick över regnbågsbron före oss, och vi delade glädjen över barnen och barnbarnen samt allt trevligt som hände dem. Men nu!

Aldrig mer ska vi gå i skogen tillsammans. Aldrig mer ska vi sitta på ett älgpass vid en eld och äta en bit mat. Aldrig mer får jag känna en smekning på min rygg då jag inte kunnat sova. Aldrig mer får jag hjälp i skoterspåren då jag och Koljo fastnat någonstans. Aldrig mer får vi sitta vid våra pimpelhål och vänta på napp. Aldrig mer hör jag den kära rösten i telefonen. Aldrig mer träffas vi så där apropå i Jokkmokk, då åsynen av honom får mig ur balans. Aldrig mer lunchar vi tillsammans på någon restaurang eller bar. Aldrig mer kapar vi veden tillsammans. Aldrig mer styr han vedklabbarna på klyven medan jag sköter reglagen. Aldrig mer röjer vi snön från gården tillsammans. Jag brukade stiga upp tidigt, och hann oftast få bort allt framför bron och lite runt om innan han vaknade. Då var det hans tur att få undan alla högar som jag dragit ihop.

Aldrig mer får jag överraska honom med någon ny maträtt, eller laga något som han tycker om. Aldrig mer har jag någon som provsmakar någon ny smoothie som jag komponerat. Aldrig mer tar han ut hundarna på kvällen - jag tog oftast ut dem i tidig morgon. Aldrig mer ser vi på TV tillsammans och pratar om vad vi ser.  Aldrig mer har jag någon som kommenterar mina foton eller tavlor. Aldrig mer har jag någon som hjälper mig putsa fönster och hänga upp nya gardiner. Aldrig mer ska vi välja julgran och julpynta tillsammans.

Aldrig mer blir jag överraskad över en middag som han serverar. Aldrig mer hör jag att han tar fram dammsugaren för att köra med den i huset. Aldrig mer borstar han hundarna. Aldrig mer får jag en kram eller puss innan han åker iväg på jobbet. Aldrig mer får jag och Svansen titta i fönstret då bilen rullar iväg. Ja, alla dessa "Aldrig mer" byggs på mer och mer eftersom tiden går, så därför kära ni - lägg alla misshälligheter mellan varandra åt sidan. Var rädda om varandra. Ni vet inte om just i dag blir er sista tillsammans. I natt kramade jag Smörhalvans kudde och kände ännu hans doft och tårarna rann i floder. Kom ihåg att "störst av allt är kärleken".

I dag kl.00.40 lämnade Smörhalvan mig för att aldrig återvända. Han fick somna in lugnt från all smärta och alla komplikationer som tillstötte en efter en. Jag och några av barnen fanns vid hans sida och han somnade in så fridfullt.När sjukvårdspersonalen på Jokkmokks Hälsocentral gjort i ordning honom, och vi fick gå in, så såg det ut som om han hade ett småleende på sina läppar, och ändå var det inte den Smörhalva som jag haft vid min sida i så många år. Senast igår kväll, så sade han, att han älskade mig och vi somnade hand i hand. Nu är mina händer tomma....

I dag har personal från Gällivare sjukhus - palliativa enheten samt från Jokkmokk - hemsjukvården, besökt oss. Det var mycket information om vad vi kan få hjälp med, och detta välsmorda maskineri hade jag ju ingen aning om att det fanns. Vi kunde också få ställa frågor angående denna sjukdom och dess följder, men jag hade bara några. Senare kan vi återkomma om det är något vi undrar över. Dottern/sjuksköterskan Gullhöna är också till stor hjälp, och det känns så skönt att hon nu finns nära oss den här första tiden, och då speciellt efter torsdagen då Smörhalvan fått sin första cellgiftsbehandling. Vi vet ju ännu inte hur det blir, och ni som följer min blogg får veta det senare.

Som vanligt under den senaste tiden har många ringt och undrat, och visst är det bra, att jag kan berätta om hur det står till med min käre Smörhalva. Han vill ju att alla ska få veta hur han mår, även om jag får ta emot telefonsamtal större delen av dagen. Nu måste jag ju också svara i hans mobil, eftersom han har så svårt med talet ännu. Ett samtal genererade i en fantastisk gåva, som jag hemlighåller för givarnas skull. Istället för blommor, sade de, och det är så vackert tänkt och handlat. En blombukett vissnar fort även om den är vacker. Jag måste nog skriva ner allt som vi fått, så vi har ett bevis på att det finns änglar. Man glömmer så lätt då annat dyker upp. Vackra tankar, hjärtan samt styrkekramar är inte heller att förakta, för då vet jag att där ute i cyberrymden finns människor som önskar oss allt gott.

En intensiv helg går mot sitt slut. Jag har försökt vara med både här och där, först med mågstumpen och hejat på honom där han gått fram med röjsågen., krattat gräs, kört undan det och servat med det ena och andra. Fick besök av en mycket kär vän, som jag inte sett på flera år, och sedan besök av av en god granne, samt på sluttampen kom

efterlängtat Stockholmsbesök, som bor hos en annan vän. Sedan stått och travat ved, som dessa kära vänner samt en allt-i allo-granne ordnat - alltid en början..

Så kom Smörhalvan hem, såg pigg ut, men nu är piggheten borta. Kanske han bara är trött, och gläds åt att hamna i sin egen säng. Jag söker hela tiden efter nya förklaringar till varför medicinerna tar alltför lång tid på sig. Till och med han själv börjar tycka det. I morgon måste jag ringa till kontaktsköterskan i Sunderbyn. Ständigt nya frågor dyker upp, och dem måste jag försöka få svar på. Det känns så tungt och jag är så trött i själen, och så är jag helt maktlös - kan inte hjälpa min käre, hur mycket jag än vill. Massage på ryggen och på benen är det enda jag kan göra nu, och han säger att det känns bättre. Jag får ta vara på de små sockerkornen, men skulle gärna få ta del av en hel bit...

I dag blev det dags igen för en Gällivaretur för käre Smörhalvan. Då de inte kan sätta in en ny shunt måste han till Gällivare sjukhus, och där blir han kvar till i morgon. Jag ber så innerligt att han ska orka med alla transporter hit och dit, men nu ville han själv åka. Betydligt piggare efter näringsdroppet var han också, och det kändes bra. I dag fick han också en liggande transportresa, och det behövdes nog.

Här hemma har Gullhönan med familj infunnit sig, och de hann med att krama om Smörhalvan och prata en stund,  innan han åkte iväg. Lille Isak hade tur, och träffade på en ambulans (inte den som for till Gällivare) med snäll förare som visade honom reglagen, blåljus och en kort stund sirenen. Tala om lycka. Tack för att du tog dig tid och förgyllde dagen för en liten kille.

Jag blev också superlycklig då mågstumpen sade att han kunde klippa gräset, men det blev med röjsågen. Stor energi och nu är det klippt, kan man säga. Vår käre vedgranne hjälpte mig att pumpa däcken på gräsklipparen, så jag fick köra den efter mågstumpens framfart. Vilken talang han är. Det har jag inte märkt förut om somrarna, men då har det ju förstås varit välklippt innan de kom på besök. Nu försvann ett bekymmer, och i natt lär vi nog sova gott i hela huset.

....