Alla inlägg under juli 2017

Av Maj-Britt - 13 juli 2017 08:51

Det var inte slut på tåreflödet igår efter mitt senaste blogginlägg, och det beror på Smörhalvans ständige följeslagare Svansen. Jag har undrat så vad han tänker då hans älskade husse är borta. Igår kväll rördes jag till tårar då han hoppade upp i sängen och luktade på en av husses kuddar. Sedan lade han sig ner och gned sitt huvud mot denna kudde. Ni kan tro att mina tårar forsade för fullt. Nu har han insett att husse aldrig mer kommer tillbaka. Återigen ett "aldrig mer". men nu följer han mig i hälarna hela tiden då han är inomhus. Jag tror att han är rädd att också jag ska försvinna...

På denna bild åker han skoter med husse...

 

ANNONS
Av Maj-Britt - 12 juli 2017 16:41

Dags igen för sorgsna tankar och nya tårar, som nästan fick mig att bli golvad. Jag skulle ta upp torrfoder till hundarna som jag blandar med annan mat, och nu öppnade jag den första av två säckar som Smörhalvan bar ut från affären, till bilen och slutligen till källaren. Det var inte så länge sedan vi handlade, och jag minns hur stark han såg ut fast han redan då var märkt av cancern. Tårarna strömmade okontrollerat nerför mina kinder. Jag såg hans händer och hur han hanterade säckarna, och nu ska han aldrig mer hjälpa mig med sådana. Aldrig mer...Visserligen klarar jag en säck själv, men det är fruktansvärt tungt, och det såg så lätt ut då Smörhalvan bar dem.


Nästa episod var då jag skulle hämta posten. Då gick jag den väg han brukar gå med Kito, men jag gick ensam nu. Jag tycker inte om att gå över järnvägsviadukten, men nu gjorde jag det. I vanliga fall går jag i vägrenen, och det har gått bra hittills, men nu fick jag för mig att gå hans väg. Många gånger gick han där, antingen med Kito eller något barnbarn i handen. Här har han gått, tänkte jag, och detta händer heller aldrig mer. Aldrig mer. Hans fotspår framför mig såg jag tydligt fast ändå inte. Mina tårar skymde min blick och jag kände den djupa smärtan i mitt hjärta. Jag älskade honom så och älskar honom ännu fast jag inte kan se honom fysiskt.


Snälla ni som läser detta - jag skriver det igen - var rädda om varandra, så ni inte hamnar i min situation och måste börja tänka på "aldrig mer".

Järnvägsviadukten i mars i år.

 



ANNONS
Av Maj-Britt - 12 juli 2017 08:10

Igår, på förmiddagen var vädret bra, så tvättmaskinen jobbade och jag hängde ut tvätt, som jag också hann få torr.

En omgång nässlor fick jag också in, och nu är de torkade och klara att göras till pulver.

Nästa omgång tvätt hänger ute ännu, och det berodde på att regnet kom. Jag fick också ett samtal från Åsa på begravningsbyrån att jag och min lillebror kunde komma och klä på min älskade Smörhalva de kläder han önskat bära vid en bortgång. Så vi åkte dit och regnet föll allt mer intensivt, och jag kände att himlen fällde sina tårar i sympati med mig.


Påklädningen av min älskade gick så bra med stort stöd av min lillebror, och Åsa förstås. Jag kände mig så lugn, och kunde uppfylla den önskan Smörhalvan hade framfört långt tidigare innan han blev sjuk. Han fick på sig underkläder, och sedan sitt skinnställ, som han använde då vi var ute med motorcykeln. Det blev en så fin stund, och min käre såg så nöjd ut, tyckte jag i alla fall. Tankarna virvlade förstås kring de många turer som vi gjorde, och speciellt mindes jag en sommardag då vi åkte ner till Älvsbyn där Gullfia bodde. Då var barnbarnet Hjärtegrynet nästan nyfödd, och det var en sådan härlig dag med en fantastisk känsla över detta lilla underverk som kommit till världen.


 Mitt eget skinnställ ska jag sälja senare, eftersom jag inte kommer att ha någon användning för det längre, men än så länge får det hänga kvar i garderoben där vi hade våra mc-kläder.


Då jag var på hemväg, så forsade regnet ner, och jag kände det, som om himlen också grät för min skull och Smörhalvans bortgång. Det värsta var att många bilister inte tog det lugnt utan körde väldigt fort i både mötande och omkörande riktning. Vattenplaning kan orsaka svåra tragedier. Jag lyssnade på morgonens nyheter i lokalradion, men det hade tydligen gått bra ändå, i alla fall på vägen mot Jokkmokk.


Jag och hundarna somnade tidigt igår kväll, och jag sover alltid så gott då åskan mullrar och regnet faller ner. Det blev en sorts urladdning, dels efter påklädningen av min käre, och dels när åskvädret kom. I natt har jag sovit länge. Totalt blev det nog lite drygt åtta timmar....

Av Maj-Britt - 10 juli 2017 21:44

Vinden har stillnat och med den vågorna på sjön. Solen har börjat lysa starkare nu när molnslöjorna lättar allt mer. Bara några ryttare syns vid horisontens rand, men de blir allt mindre och mindre. Det var sådana här kvällar då vi åkte ut på någon skogsväg, Smörhalvan och jag. Flera kameror fanns förstås alltid med, och så kikarna. Nu är det dags för en gråtstund igen, för vi kan aldrig mer åka ut tillsammans. Aldrig mer ska vi spana ivrigt om vi skulle få se några vilda djur. Aldrig mer ska vi göra upp en eld mitt i sommarnatten och bara sitta och lyssna efter naturens alla ljud. Jag har tappat lusten att åka ut ensam och försöka ta  någon bild...


Jag har klarat nästan hela dagen från sorgsna tankar, men nu kommer de som flera knytnävsslag in i mitt hjärta. Det hjälper inte att jag försöker säga till mig själv, att min älskade nu är fri från plågor. Jag saknar honom så mycket och de fina stunderna vi hade. Det är ju vackra minnen, men minnen kan inte hålla om mig, och jag kan inte ge honom en kram bara så där för att jag kände för det.


Nu har också alla papper börjat komma. De ska fyllas i och skickas hit och dit, och det tar en oändlig tid, tid som jag nu har. Jag undrar så, varför det ska vara så krångligt då en människa har fått lämna denna jordiska existens. Till råga på allt flödar tårarna då jag läser brevet från Skatteverket: Efterlevande maka! Det är ju jag som lever efter att min älskade passerat gränsen.


Jag skrev en dikt för några år sedan där några ord lyder så här, och det stämmer väl in på min älskade Smörhalva: Vi stod här kvar vid livets grindar, och såg dig gå mot okänt land. Kring oss så blåser ännu vindar - och vågen söker evighetens strand.


Nu måste jag försöka ta tillbaka minnet av natten mot söndag, då barnbarnet Hjärtesmulan låg bredvid mig, och jag kände då och då en liten fot mot min rygg. Allt var så lugnt och fridfullt...  

Tack älskade barn för trösten du gav mig. Du förstår kanske inte det ännu, men det var så innerligt fint för mig. Tack också till Gullhöna som gav mig denna bild.

Av Maj-Britt - 9 juli 2017 19:13

Helgen har bestått av fysiskt arbete, och detta med stenhämtning till hundgårdens grävmaskiner, så de inte tar sig ut utan lov, vedklyvning, upptravande i vedhuset och en del till pannrummets vedförråd. Så har vi klippt gräs och med barnbarnens hjälp placerat ut de figurer som jag kallar för Noaks ark. Två döttrar, en måg och en son har hjälpt mig på olika sätt. Jag är så innerligt tacksam för allt stöd både fysiskt och verbalt. Vi har talat om minnen, sett gamla VHS-filmer och fått skratta då och då. Det allra bästa var natten mot i dag. Igår kväll så omplacerade vi bäddningen, så Gullhöna och Hjärtesmulan sov bredvid mig, och jag mådde så bra, då jag då och då kände en spark av en liten fot i ryggen. Vidare har det varit sånger, drakflygning och våfflor till allas belåtenhet innan de åkte hem i dag.


Barnbarnen älskar hundarna, och Koljo njöt över alla små händer som kliade honom, men nu får de vänta ett tag innan de kommer tillbaka.

 

   

I fredags fick jag också ett kort med tänkvärd text av en god vän. Så här stod det: Livet övervinner döden. Kärleksbandet är obrutet.

Ja, visst är det obrutet, och jag älskar Smörhalvan fortfarande fast jag inte kan se hans fysiska kropp. Det var svårt, och är så fortfarande, då jag tänker på honom. Åter staplas det upp en massa "aldrig mer", och nu saknar jag hans kramar och hans värme. Visst får jag många kramar av barnen och goda vänner, men de är inte alls samma sak. Han var så speciell, och jag kände mig alltid så liten och beskyddad då han höll om mig i sin kärleksfulla famn.

Jag vill skrika högt och ropa ut min förtvivlan över hela världen: ALDRIG, ALDRIG MER...


Slutligen vill jag säga till er som tänkt att gratulera mig på min födelsedag senare i veckan. Gör inte det! Jag kan inte ställa till med ett kalas då jag inte har min käre Smörhalva vid min sida. Det känns så fel, så mycket fel....

Av Maj-Britt - 8 juli 2017 07:06

I dag är det den första lördagen som jag är utan min käre Smörhalva. Visserligen har han varit på Hälsocentralen i Jokkmokk i flera lördagar, men då har jag ändå kunnat åka dit och vara med honom ett tag. Så är det inte i dag, och jag är inte heller ensam. Döttrarna Gullfia och Gullhöna har varit och är fortfarande här hos mig, och senare under dagen kommer Gullfias make med småttingarna, så då blir det barnröster i huset. I mitt hjärta är jag dock ensam....

Efter gårdagens vedhantering som vi ägnade oss åt, med hjälp av en trofast granne, så har jag faktiskt sovit i drygt sex timmar, och det känns ganska bra, fast huvudet är inte riktigt med ännu.


Lördagarna, då brukade vi lyssna på Ring så spelar vi, och senare löste vi melodikrysset tillsammans, men nu är jag så skärande ensam utan honom som alltid fanns här. Under jakttiden såg han till att jag hade hörselkåpor med radio och så kallad medhörning, så att jag kunde lyssna. Nu kommer jag aldrig mer att jaga. det gör alldeles för ont inom mig. Jag minns förra årets jakt då han glad gick iväg med Koljo, medan jag satt kvar på passet. Så här såg det ut då...

 

Nu vandrar han i andra skogar, utan gevär, men med alla hundar som vi haft. De är nog glada över att ha husse hos sig igen. Han älskade hundarna och det var lika svårt varje gång det var dags att skicka iväg någon över regnbågsbron. Den här gången är det han själv som passerat den, och mötts av vovvarna och alla människor som stått honom nära. Ibland talade han om sin lillebror som han miste genom en tragisk båtolycka för många år sedan. Han sörjde honom djupt och berättade om fina minnen som bröderna delat, och så sade han, att ingen förstod hur mycket han sörjde brodern. Ingen, förrän jag kom in i hans liv. En bror finns kvar, den äldste, och han kommer hit lite senare i månaden.


Sorgen och saknaden tar över tankarna titt som tätt. I dag såg min tandborste så ensam ut i sin mugg på toaletten. Den som Smörhalvan brukade använda stod där, utan hans borstar. Han hade alltid flera som han växlade emellan. Jag vill ännu en gång påminna er som läser detta, att vara rädda om varandra. Säg ofta, att ni älskar er partner, era anhöriga samt era vänner.

Av Maj-Britt - 7 juli 2017 03:32

Ja, en månad har redan gått sedan min käre Smörhalva och jag fick beskedet att han hade cancer. En månad då allt gått både upp och ner, men med facit i hand borde jag ha fått veta, att han kunde dö när som helst! Istället fick jag falska förhoppningar, som jag delvis skapade själv, att det inte var så allvarligt. Bekanta berättade om liknande cancersjukdomar som de gått igenom, och nu var de fungerande människor igen. Jag trodde så intensivt på att Smörhalvan skulle bli bättre, men vad han själv tänkte, fick jag aldrig reda på.


Igår fick jag dels några besök, och dels många telefonsamtal av släkt och vänner. "Du klarar detta - du är stark" sade några, men ingen vet hur svag jag egentligen är. En av dem som gått igenom samma smärta som jag gav mig nya kloka tankar. Tack, snälla du! Hon visste precis i vilken fas av livet som jag är i nu, och berättade hur hon reagerat. Ingen annan som inte varit med om en sådan händelse kan säga att de vet hur det känns....


Det blev ingen skräptransport igår. Vi var och tittade på en kommande gravplats åt det håll som Smörhalvan talade om redan förra året, och jag chockades då över hans ord. Han ville att jag skulle minnas detta, sade han. Vet man att stunden för vandringen över regnbågsbron börjar närma sig? Tankarna flyger igen åt alla håll. Det enda som känns riktigt starkt är den djupa smärtan inom mig, som ibland tilltar i styrka, och ibland mildras den för någon minut.


Här hemma fick jag hjälp med att kapa och klyva ved av en snäll granne, och några andra vänner. Sedan hittade jag till slut igen nyckeln till släpvagnslåset, också med en god väns bistånd, och jag kunde köra upp ved till huset. Gullfia och Gullhöna hjälpte mig på sina olika sätt, att lasta och lossa veden samt trava upp dem i pannrummet. Där blev det en ny gråtattack. Jag tänkte på att denna ved har Smörhalvan fixat hem med skotern, och skulle själv kapa upp den i lämpliga klyvlängder, men det blev inte så....


Min vän från igår och längre tillbaka än så, sade också, att jag kommer att få dessa gråtattacker, kanske i någon affär, då jag ser något som Smörhalvan tyckte om, eller på bensinmacken där vi brukade tanka. Om nu någon ser detta, så vet ni varför.


Jag och döttrarna var ner till Jokkmokks Camping och restaurangen där alltid fina Feresteh och Hormoz tog emot oss. Smörhalvan och jag brukade äta lunch ibland under säsongerna då han jobbade i Jokkmokk. Minnets vindar svepte runt oss där vi satt och jag tänkte på alla gånger vi varit där, och varje gång blev vi lika vänligt bemötta. Vi hann alltid med en liten pratstund innan fler gäster pockade på parets uppmärksamhet....


I natt blev min sömn inte lång - bara två timmar, och jag kunde inte somna om igen. Efter en, för hundarna överraskande nattlig tur, så satte jag mig här vid datorn för att skriva detta inlägg. Nu ska jag se om John Blund är barmhärtig nog att få mig att somna igen. Det är fjärde natten utan Smörhalvan vid min sida, och jag hoppas så att jag ska möta honom i drömamarnas rike. När jag ser på alla foton jag har av honom i olika situationer, så rinner tårarna okontrollerat, och saknadens nålar sticker i mitt hjärta....

Av Maj-Britt - 6 juli 2017 04:34

I dag är dagen som jag och Smörhalvan väntade på. Han skulle få sin första cellgiftsbehandling, och vi väntade ivrigt för att få reda på hur hans kropp skulle reagera på denna. Meningarna om en sådan behandling är delade efter vad jag läser på FB. En del skriver att den är djävulsk, medan andra säger tvärtom. Jag undrar inte längre över ett resultat. Min käre är bortom alla behandlingarna, och jag tänker att där han nu är ska jag inte längre fråga mig själv hur det kunde ha blivit.


Vi var till begravningsbyrån igår och valde en kista för min älskades sista resa. Fruktansvärt jobbigt, men nödvändigt, och sedan var flickorna och jag och handlade lite. Dottern Gullfia fick köra Smörhalvans älsklingsbil, och det gick alldeles utmärkt. Vi åt en sporadisk middag, som faktiskt mättade oss. Efter många gråtattacker började vi tala om roliga minnen där Smörhalvan var huvudpersonen. Dottern Gullhöna drog igång dessa händelser, vilka fick mig att se hur han såg ut då och då och då. Jag lyckades somna med ett lättare sinne än tidigare, och natten gav mig en halv timmes längre sömn än den föregående. Så vaknade jag och blev klarvaken på ett ögonblick. Hundarna förstod att jag skulle ta ut dem då jag klädde på mig. Det blev inga långa turer, men dottern Gullfia var ute längre med dem igår, så detta fick räcka för stunden.


Tankarna flyger som snabba svalor om våren, och då landar de till de ord som vi tilltalade varandra med. Det var "älskling och raring", och de användes så ofta att jag nu inser att de kom alldles automatiskt. Smörhalvan skrattade ofta åt mina ord när de var något vi skulle göra "vi måste, eller vi ska". Han sade alltid vid sådana tillfällen att han förstod att det var han som skulle göra det och det och det...Nu är det jag som ska göra allt själv, ibland med bistånd av några snälla människor i min närhet.


I dag ska flickorna och jag köra iväg med en massa skräp, som har stått och väntat på borttransport ganska länge. Smörhalvan sparade ihop saker i olika kassar, för att senare åka ner till Återvinningscentralen. Han sade, att det var bättre att ta ner en större mängd,  än en kasse då och då, och nu har vi ett lass. Jag känner en svidande smärta då jag ser på allt som Smörhalvan sparat, även om det bara är skräp. Skräpet har ju gått igenom hans kära händer.


Kläderna blir kvar i garderoberna tills jag känner mig bättre till mods, och kan tänka mer logiskt. Jag hade ju tänkt att medverka i en Loppis nere på campingen om en dryg vecka, där jag skulle sälja "mina saker". I skrivande stund så tänkte jag för ett ögonblick, att "vad ska folk säga om jag står på en Loppis"? Men så tog mitt förnuft överhanden. Det är inte "folk" som ska bestämma vad jag ska göra - det är bara jag själv, men ännu har jag inte kommit till något beslut i den frågan. Samtidigt behöver jag börja umgås med andra människor än familjen, och det kan kännas befriande att möta okända blickar från turister, som inte vet vad som har hänt. Jag tänker också som så, att efter sådana aktiviteter kommer jag kanske att kunna sova längre om nätterna. Förut om åren har jag haft Loppisar här hemma på vår gård, och då fick jag alltid hjälp av Smörhalvan att fixa tälten där jag hade sakerna i, och så hjälpte han mig med bord och andra tyngre saker. Jag känner nu, då jag skriver detta, att han är med mig i mina tankar, och det är en stor lättnad.



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se