Alla inlägg under juli 2017

Av Maj-Britt - 23 juli 2017 06:20

 

Jag börjar den här dagens inlägg med en bild ur mitt arkiv - en vårvinterdag då vi var ute med Svansen och änglahunden Morra. Nu har hon nog träffat sin älskade husse och de båda är glada över att se varandra.


Lördag kväll - då for jag iväg i olika omgångar med hundarna, så att de skulle få känna sig prioriterade. Jag gick med dem på olika ställen, men ibland kom vi in där jag varit med en annan vovve, och då blev det förstås extra mycket sniffande. Svansen håller ständigt koll åt alla håll, och jag ser hans tankar och undran. "Kommer inte husse snart?"

 

Men så avbryts tankarna av en lek med bollen...

 

Under städningen av en garderob hittade jag en lounge-lina, som flickorna använt när de var som mest aktiva med olika hästgöromål. Den är flera meter lång och passar perfekt då jag ska gå med Kito och Koljo. Jag släpper inte dessa två, med jaktgenerna lösa nu när det inte är tillåtet, så den långa linan passar perfekt. Den gör att nosspaningen förlängs, men ändå har jag dem under kontroll och nu har de accepterat den. Kito försvinner in omgivningen med sina färger..

   

Koljo tar det lugnt. Då det inte är någon älg i sikte duger det gott att lukta på det ena och det andra...

 

Så där går tiden sakta framåt medan mina tankar virvlar i mitt huvud. Jag måste ju motionera vovvarna, men varje gång, så tänker jag att där gick Smörhalvan och letade efter bollar som Svansen lämnat. Där satt han på en sten, och där på ett vindfälle. Jag tittar och tittar och försöker mana fram en bild av honom som nu är borta, medan tårarna rinner. Vet inte hur många liter gråt som jag har, och den fortsätter att komma. Jag frågar mig varför det ska göra så ont att mista någon man har kär. När vi har tvingats skicka iväg någon hund över regnbågsbron har jag också gråtit floder, men det stadiet har jag passerat för länge sedan. Nu talar jag om tsunamivågor som sköljer över mig, och det finns ingen som håller om mig och tröstar. Ingen som min käraste, då han fanns här för mig.......

Ännu en gång vill jag påminna er som läser detta - var rädda om varandra, och de övriga som finns i ert liv....


ANNONS
Av Maj-Britt - 22 juli 2017 14:54

Fredag - då jag skulle åka hem från loppisen såg jag många par som satt och njöt vid en grill i solskenet, och då kom den skärande smärtan tillbaka till mig. Jag missunnade inte de semestrande paren vid sina grillar, men jag kände den stora ensamheten smyga sig på mig. Aldrig mer ska vi sitta ute i myggpaviljongen och äta en god middag som vi nyss lagat till. Aldrig mer ska vi sitta och mysa vid en surströmmingstallrik i husvagnen. Ja, aldrig mer, tycks bli de två ord som jag kommer att använda en lång, lång tid framåt. Ständigt stiger tankarna mot detta, att jag nu är ensam, och jag minns hur fint det var då vi var två. Ibland hade vi också middagsgäster, men oftast var det bara vi två, och vi saknade inte någon. Vi hade ju varandra, och det räckte alldeles nog.


En vän kom på snabbvisit då jag kommit hem, och då brast min behärskning. Jag började gråta, men fick låna en famn att luta mig emot. Tack! Det behövde jag.


Igår var jag ute med vovarna i olika omgångar, och vi gick på välkända vägar och stigar, där jag haft sällskap av Smörhalvan förut. Det kändes djupt i hjärtat av den enorma saknaden jag upplevde utan honom. Han som älskade solen, skickade i alla fall en stor dos av solljus över oss där vi gick, men inte blev min saknad mindre. Jag tänkte mer intensivt på honom då, och hur vi brukade sitta vid en eld i skogen - med solen naturligtvis i blickfånget, och hundarna lekande kring oss. Vi hade alltid så mycket att tala om, men lika ofta kunde vi vara tysta och bara vara vi....


Så blev det lördag igen, och tankarna vänder förstås tillbakaka i tiden, och tårarna flödar...Ja, jag vet att han inte lider mer, men sorgen kan jag inte ta fast och stänga in i en låda....

 

ANNONS
Av Maj-Britt - 20 juli 2017 07:51

Igår blev det en tung dag för mig. Det blev dags att lägga min käre Smörhalva till vila i den kista som han ska vila i. För allra sista gången fick jag smeka hans kära kinder och panna, och ännu en gång ställde jag frågan till honom: Varför,varför lämnade du mig och oss andra? Jag fick inget svar, så det får tiden utvisa - om det går..Som det nu är, så ser jag ingen mening i det stora hela, att en så fin människa som hade så mycket kvar att ge, fick resa vidare. När jag då med tårfyllda ögon körde hemåt och kom upp på en höjd fick jag se en regnbåge som strålade helt sagolikt vackert med klara färger, och där den hade sitt högra fäste såg jag att det var ungefär vid vår eldplats invid sjön. Jag frågade min allra käraste om han nu var på väg över regnbågsbron, och då började det högra fästet att krympa uppåt. I samma stund kände jag en värme som kom upp på min vänstra sida och för ett ögonblick fyllde hela min kropp. Detta tog jag som ett kärleksfyllt tecken, och sedan kände jag mig väldigt lugn resten av vägen hem....

Bilden är från 1988 då vi skulle ut på en mc-tur, och det är i denna klädsel som min käre vilar enligt hans önskemål från många år tillbaka.

 


När man blir lämnad så här som jag är nu, så får man försöka klara allt själv med viss hjälp av andra, och nu har jag fått lära mig hur man fyller på luft i däcken på bilen. OK/Q8 i Jokkmokk har en teknisk apparat som jag aldrig tidigare har brytt mig om. Smörhalvan har ju skött allting. Jag fick i alla fall hjälp av trevlig personal, så nu kan jag göra det också. Jag vill uppmana er kvinnor som läser detta, att titta noga hur era män gör i olika situationer. Man vet aldrig när något händer som gör att man måste klara av både det ena och det andra.


Av Maj-Britt - 18 juli 2017 08:04

I dag vaknade jag vid så kallad normal tid för min del, Kl.4.15, och jag var helt klarvaken då. Koljo upptäckte detta och ville naturligtvis ut, så det blev dags för en snabb och kort morgontur. Det regnar - så konstigt...

Sedan fick alla vovvar ett eget saftigt ben att gnaga på, och nu har jag upptäckt vad Koljo kan. Fick ett hastigt besök igår då jag kommit hem, och då morrade Koljo väldigt dovt och backade med ögonen på gästen. Så bra. Trodde inte att han hade sådana instinkter. Han kanske har lärt sig av Svansen, så nu har jag ordentlig vaktberedskap, både tvåbenta och fyrbenta. När vi tidigare varit i skogen har vi noterat att Koljo går inte fram till obekanta människor, och inte heller till mig, om jag inte säger något så att han säkert ser att det är jag.


Jag började inventera en av garderoberna! Det är mycket som nu åker i sopsäckar för vidare åktur till Savo, vår återvinningsstation, och då blir det under rubriken brännbart.


Det som är mycket använt går inte vidare, och en del av det som är sentimentalt gör inte heller det. Nu åker min brudklänning iväg, och då kom tårarna igen, och jag mindes hur lyckliga vi var den dagen, 13 maj 1989. Vi lovade älska varandra tills döden skiljer oss åt, men med facit i hand så stämmer inte detta. Jag älskar fortfarande min Smörhalva långt bortom dödens gränser, och att döden skiljt oss åt spelar ingen roll. Kärleken finns alltid kvar, fast sorgen och saknaden kramar mitt hjärta, så smärtan ibland blir outhärdlig.


På bilden ser ni oss strax efter vigselakten tillsammans med prästen Anders Nilsson, och tärnorna Gullhöna och Gullfia. Vi vigdes i stillhet eftersom vi har så stora släkter på båda sidor. En inbjudan till fest var inte tänkbar.

 



Av Maj-Britt - 17 juli 2017 07:19

Så är det måndag morgon igen, och från måndag till och med fredag känns det som värst. Jag vaknar för att kolla om Smörhalvan vaknat så han inte försover sig - men nej! Han är inte längre vid min sida. Han ska ju inte ut på något jobb. Han finns inte längre i vår dimension, och då kommer tårarna. Vi hade en sådan rolig tradition innan han for på jobbet, och då stod vi mitt emot varandra och vinkade med varsin högerhand. Sedan kramades vi, och så den obligatoriska Hejdå-pussen. Ibland blev den extra passionerad och vi höll om varandra länge, länge...

Men i dag är min famn tom, och jag kommer osökt att tänka på en strof i en låt: Nu är sommarn här, men var är du min vän?


Då och då får jag höra, att hans lidande under sjukdomstiden är slut, och visst är det så, men jag jobbar förtvivlat med min sorg och saknad, fast det kanske inte syns på utsidan av mig. Ibland kan jag till och med skratta fast hjärtat blöder. Snälla ni som läser detta - ännu en gång säger jag att ni ska ta vara på tiden ni har med er käraste. Snart har tinglaset runnit ut, och ni står där ensamma liksom jag är nu. Barn, barnbarn, släkt och vänner - i sorgens skugga är de bara statister, men de kan bearbeta sin sorg på annat sätt. För mig är den djup som det djupaste hav, och det går inte fort att ta sig upp till ytan..


Av Maj-Britt - 16 juli 2017 06:58

 

Grattis på bröllopsdagen, Carro och Henke!


För mig gör det så svidande ont att se denna bild från förra årets evenemang, då vi var inbjudna till detta pars bröllop. Bilden är en av dem som Smörhalvan tog av paret och så klart minns jag hur trevligt det var. Då fanns ingen sjukdomsbild med i spelet, och framtiden såg ljus ut - inte bara för de nygifta. Vi mindes förstås vår egen dag, och hur livet blev efter den. Kamerorna visade en del på vad vi gjorde, men stämningen och den underbara känslan av att vara två med samma intresse går inte att visa på ett foto.


När jag nu tänker efter så hade vi många intressen som vi delade, fast då tänkte jag inte på det. De bara fanns där. Fotoväskorna stod ofta packade och klara om vi skulle ut, men även inomhus låg det färdigladdade små kameror - om något intressant skulle uppstå i vår närhet. Osökt kom jag att tänka på en vintermorgon för många år sedan, då en bror och hans fru bodde i väglöst land. Vi fick ett telefonsamtal om att "Ta med er kamerorna och kom". Så vi åkte iväg drygt sju mil i bilen och sedan mötte min bror upp för vidare transport med skoter till deras hem ute i skogen. Där fick vi ta bilder av många järvrivna renar inte långt från huset. Det var en fruktansvärd syn på den vita snön. Fostren hade slitits ut ur vajornas magar, och blivit delvis uppätna innan järven fortsatt till nästa ren för fortsatt slakt.


Smörhalvan och jag grät båda, då vi såg förödelsen, och jag tänkte på de stackars vajorna hur det skulle ha känts för dem att inte komma undan mördaren. Det var djup snö där och då, och renarna skulle ha det tryggt nära huset, trodde alla, men det brydde sig inte järven om. Vi fotograferade och höll om varandra och grät, och nu kommer tårarna åter i mina ögon vid detta minne...


Fler intressen som vi delade var musiken. Vi tyckte om samma artister, och träffade ibland någon av dem "live". När jag spelar några skivor flödar tårarna, och någon kanske undrar varför jag gör detta. Jag tror att det går lättare att ta sig ur den värsta sorgen då jag får gråta för mig själv då och då när jag framkallar tårefloden helt själv, än om jag kommer i kontakt med den så där akut.


Vi läste mycket, och varje kväll lyste sänglamporna då vi låg med varsin bok, djupt försjunkna i händelserna vi läste om. Korsord var också en gemensam nämnare, och jag minns att i mars, april och i början av maj i år, så löste vi alla kryss i en tidning som jag prenumererar på. Det var fantastiskt roligt, men detta intresse har sjunkit långt ner sedan Smörhalvan blev sjuk. Allt blev fokuserat på honom.


Barnen och barnbarnen, hundarna och naturen. Jakten och fisket - ja, när jag letar i minnet så var det få saker som bara en av oss gjorde. Om inte jag kunde något, så lärde han mig, och jag minns tiden innan motorsågskörkorten kom. Då var jag ute i skogen och fällde träd ensam, men enligt hans instruktioner. Ibland var vi båda och då kände jag mig väldig nyttig som kunde bidra till värmen i vårt hus under kalla dagar. Smörhalvan var ingen vanlig man, har jag förstått under årens gång. Han förärade mig komplett huggarutrustning, som jag förstås var väldigt glad över, och han gav mig också en motorsåg som inte behöver några större ansträngningar att starta. Han lärde mig fila sågkedjan, och nu tycker jag att det är en värdefull kunskap som jag besitter.


I våras sade han, att han såg fram emot hösten då vi skulle fiska. Han visste att just fisk är en av mina favoriter i matväg, och han sade då: "Nu ska du få så mycket fisk du vill ha, och jag lägger jakten åt sidan någon dag för att förse oss". Tåredags igen! Han hade så stort hjärta, och jag är så glad att han valde just mig till sin maka. Till och med då vi handlade, eller var på något evenemang, så kunde han ge mig en puss bara för att han kände för det just då.

Avslutar nu med en bild, också från juli månad 2016, då vi hade varit ute på en väg i sommarnatten.

 

Av Maj-Britt - 15 juli 2017 07:03

I dag är det den andra lördagen utan Smörhalvan, och jag undrar hur länge jag ska hålla på att räkna dagarna på det här sättet? Ingen kan svara och allra minst jag själv.


Jag vaknade Kl.3.15, och det var hopplöst att somna om. Vovvarna blev glada över en tidig morgontur då det inte regnar. Minnets bibliotek spelade upp en låt som vi båda tyckte om, och det skulle vara Country Roads version:


Storms never last do they baby?

Bad times all pass with the wind

Your hand in mine steals the thunder

and you make the sun want to shine


Var det du, min käre, som skickade fram solen till mig och alla andra? Tyckte du att jag gråtit ikapp med regnet för mycket? Mina tårar och min saknad finns ändå kvar..


Jag kom att tänka på hur omtänksam du alltid var. Om din destination på jobbet blev ändrad, så ringde du genast och talade om vart ni skulle. När jobbet sedan slutade för dagen, så ringde du varje dag, och berättade att du var på väg hem. Då skyndade jag mig att fixa till det sista på middagen, och jag väntade på att få höra när din bil rullade in på gården.


Country Road igen:

I followed you down so many roads baby

I picked wild flowers and sang you soft sad songs...


Nu kan jag inte längre följa dig på dina vägar. Jag försöker ibland att köra på någon där du var med, men då känns det som om mitt hjärta slits i bitar. Vi skulle åka på flera vägar i sommar, och du skulle visa mig på nya spännande ställen. Visst finns de lagrade i din GPS, men det gör alldles för ont ännu, för att jag ska åka dit ensam. Ett mänskligt sällskap är otänkbart.

Bilden från en av våra turer, byn Randijaur

 

Av Maj-Britt - 14 juli 2017 07:06

Igår var jag in till Jokkmokk för diverse ärenden, och då fick jag plötsligt se en liten blå bil som stod parkerad en bit bort från mig. Jag är dålig på bilmärken, så jag vet inte vad det var för sort. men färgen! Det var samma nyans som Smörhalvan hade på sin Ford Escort då vi blev ett par. Minnena sköljde över mig i Tsunamivågor, och tårarna flödade för fullt.


Vidare var det en hel del vanliga sysslor då jag kom hem igen, och senare kom ett par från grannbyn på besök. Det var en man som är med i jaktlaget och hans hustru. Det blev känslosamt, men jag hade gråtit så mycket tidigare under dagen, så jag kunde behärska mig något så när och samtala vettigt. Fick också en present av dem som jag ska ta mig an senare. Just nu känns det inte aktuellt.


Natten har varit orolig, och jag har vaknat då och då, så först framåt morgonen kunde jag slumra in ett par timmar. I dag kommer prästen hit. Han vigde oss, och ska också förrätta jordfästningen. Det blir åter känslosamt att träffa honom, men det är en nödvändighet. Smörhalvan och jag hade talat om att vi skulle förnya våra löften om evig kärlek då vi skulle fira vår trettioåriga bröllopsdag om ett par år. Nu blev det inte så, men min kärlek gör svidande ont, och åter dyker den välkända frasen upp: Aldrig mer! Svansen tittar bekymrat på mig, och följer intensivt mina göranden och låtanden. Han har aldrig sett sin matte i det tillstånd där jag befinner mig i nu, och han har heller aldrig fått så många kramar och tårar i sin päls....

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se