Alla inlägg den 26 juli 2017

Av Maj-Britt - 26 juli 2017 19:27

 

Smörhalvan och Koljo, då ett år, betraktar mig som fotograferar dem. Vi hade varit till ett av kommunens turistmål det året, och alla de utflykterna var spännande att hitta och se på. När jag ser på alla bilder som jag tagit under alla dessa år, då vi var ute tillsammans, så ska jag senare lägga ut ett album. I dag har jag inte gjort så mycket, en sväng till Jokkmokk till Återvinningen, postat ett brev och handlat lite. Det sved som vanligt till i hjärtat då jag stod vid kassan i affären: "Oj, får inte glömma att köpa snus", men så kom jag på, att det behöver jag inte göra längre, och så blev det som nu är klassiskt: Aldrig mer. Jag skyndade mig ut för att inte börja storgråta där......


Sedan har jag gått igenom en hel del bilder som vi båda tagit genom dessa 29 år. I början var det papperskopior som gällde, och dessa väckte minnen som ibland fick mig att le, men mer ofta så rann tårarna i parti och minut. Det var mest då jag tittade på foton som jag åstadkommit med Smörhalvan som motiv någonstans här i norra Sverige och Norge där vi rört oss i olika omgångar, och på olika vägar. På nästan varje bild ler han mot mig, och än en gång känns det så svårt att inte ha honom här hos mig, så jag får krama honom.


Det handlar just nu mest om papper som jag måste gå igenom, och jag hittade diplom från olika kurser. Plötsligt känns det så stort med all dokumentation. Det är min man det handlar om! Han hade så många kvalifikationer som var så mycket värda, och jag tänkte inte i dessa banor då vi var två tillsammans. Allt var så självklart. Han fixade bilar, skotrar, cyklar, gräsklippare, båtmotorer och det mesta tekniska i övrigt, samt ibland matlagning och bakning, städ och disk. Det som han var främmande för var snickerier, men han kunde göra mindre nödvändiga arbeten. Han hann ju ändå med att lära mig en hel del, så nu när jag tänker på det ena och andra, så vet jag, att det kan jag och det och det...Men allt det andra som bara han kunde?? Hur gör jag då? När jag kommer till den punkten vill jag bara gallskrika! En strof från en låt dök upp i mitt huvud vid tanken på allt. "Jag försökte ropa på dig kära, men du var långt bort härifrån"....


Hur som helst är det en stor tröst att ha vänner i min närhet, och jag vet redan nu vilka som är vänner, och de som är riktiga vänner. Det är verkligen en stor skillnad på agerandet från dessa två grupper. Något som de flesta inte kommer ihåg är vem jag är, och att jag ser ganska snabbt där falskheten tränger fram. Så trist att det ska vara så, och varför kan inte folk vara ärliga och stå för vad de säger? Men jag kan inte ändra på världens gång och inte på alla människor heller. De får ta det som de vill....

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se